Tysk middag i beckmörker

Jag har, även om det inte var meningen. Men går man på "blind date" med sina sinnen då får man också vara beredd på gastronomiska överraskningar. Att äta en en hel middag utan att se någonting är en stark upplevelse. Efteråt inser man vilken gåva synen är och hur mycket syn, doft, smak, hörsel och känsel är samspelta. I Tysklands huvudstad konkurrerar över 5 500 restauranger och kaféer med varandra - och då är alla pubar oräknade. Här erbjuds mat och dryck från världens alla hörn och i klasser från enkla "hål i väggen" till Guide Rouge-stjärnkrogar. Ska en restaurang i Berlin sticka ut och locka gäster krävs det något extra eller udda. Två nyöppnade matställen som låtit tala om sig långt utanför Berlin är en restaurang där skalbaggar och insekter av olika slag ingår i samtliga rätter och en annan där matgästerna äter i totalt mörker. Den förstnämnda vill jag inte ens skänka en tanke. Den andra däremot, Nocti Vagus (Nattfjärilen), har jag varit nyfiken på sedan jag lästa om dess öppnande i höstas. Mellan stadsdelarna Mitte och Prenzlauer Berg, inrymt i ett gammalt bageri, ligger upplevelserestaurangen som lovar att lyfta gästens alla sinnen - ja, bortsett från synintrycken då... Är det verkligen sant att man äter lika mycket med ögonen som med gommen? Vad betyder doften? Hittar gaffeln till munnen i totalt mörker? Hur kommer det att kännas inombords; harmoniskt och avkopplande eller kommer en lätt panikkänsla att komma krypande som gör att man bara vill fly ut till ljuset igen för att känna sig säker på att synen verkligen finns kvar? Vi var tre förväntansfulla, nyfikna - men också en gnutta nervösa - väninnor som skulle få svar på våra funderingar en måndagskväll. På Nocti Vagus är de flesta anställda synskadade. Några seende arbetar dock här, kockar och den personal som först tar emot gästerna. Inne i det kombinerade väntrummet och baren kopplar vi snabbt av i bekväma soffor. Väggarna är ljusa och borden prydda med små ljuslyktor och solitära blommor i lätt böjda, färgade glasvasar från IKEA. En svag doft av nylagad mat från köket gör att vi för en stund glömmer var vi befinner oss. Vi tas emot av en man som ber oss ta av oss våra klockor, eftersom dessa kan ge ett visst ljus, samt att stänga av mobiltelefonerna. Vi får vidare instruktioner om vad vi har att vänta och hur vi ska klara oss i mörkret. Mannen i baren har, via hörlurar, kontakt dels med köket och dels med Sabine som ska bli vår egen servitris och som ska hjälpa oss rätt och finnas i vår närhet hela kvällen. Vi fegar lite och beställer inte överraskningsmenyn utan en annan kombinerad trerätters middag. En liten stund senare är det dags att lotsas till restaurangen. Efter en korridor med mycket svagt ljus möter Sabine oss i hallen intill restaurangen. Nu är mörkret totalt och vi får lägga våra händer på varandras axlar, som man gjorde när man var liten och lekte tåg. Sabine är vårt lok och vår enda trygghet just nu. Framme vid vårt bord leder hon oss rätt, en efter en, och placerar våra händer på stolsryggarna. Sabines röst är varm och mjuk och hon har ett smittande skratt. Hon hörs nätt, blond och söt. Nu är det bara händerna, och samtalen oss emellan, som är våra ögon. Mörkret är totalt. Trots detta letar jag fåfängt efter en strimma ljus någonstans, men får ganska snabbt ge upp. Vi känner efter med händerna och letar upp bestick. Beräknar bordets bredd, fingrar på duken och känner efter hur långt det är till närmsta bordsgranne. Snart kommer Sabine med vattenkaraff och vinflaska - och vi ska själva hälla upp. Det går bra, om än mycket sakta och med hjälp av ett finger i glaset- som översvämningsspärr. Själv är jag försiktig och ställer glasen bredvid tallriken i stället för framför. Dåligt bordsskick, tja, ingen annan ser ju... Morotssoppan doftar underbart och smakar precis som den luktar. Och det går ganska så bra att äta soppa med sked. Att hitta munnen är inga problem! Upprymda efter den lyckade starten ska väninnan hälla upp mer vin mellan rätterna. Hon häller och häller, men når aldrig det nedstuckna fingret i glaset. Då inser vi vad som hänt. Allt vinet simmar i undertallriken som lyckligtvis är lite skålformad. - Sabiiiiiine. Kan vi få en sked, Bitte. Det har liksom hänt en olycka. - Sked, tja, vill ni inte hellre ha sugrör, fnissar vår servitris, vis av erfarenhet. Huvudrätten består av schnitzel, potatisrösti, päron och physalissås, lyckligtvis färdigupplagd på tallriken. Nu är det betydligt svårare. Vi hittar inte rätt utan att först lokalisera oss på tallriken. Återigen är det fingrarna som försiktigt får hjälpa till. Väninnans uppfinningsrikedom hjälper oss: potatisen ligger vid kvart över tre och frukten vid klockan tio. Vi skär och försöker blanda matbitarna. Ibland kommer en enorm bit kött i munnen, ibland en tom gaffel. Allt smakar likadant. Inte illa - men tråkigt. Vi skär och tuggar, skär och tuggar, och tröttnar ganska snabbt. Lukten är obefintlig och synen ingen. Till skillnad från soppan, som doftade mycket och härlig, är vi nu kraftigt berövade på matupplevelsen! En och annan köttbit tycks rymma från gaffeln och ta skydd någonstans på bordet. Mellan tuggorna funderar vi hur restaurangen egentligen ser ut. Tänk om här inte är städat på flera veckor? Hur ser det ut här vid stängningsdags med allt utspillt vin och alla tappade matbitar? Hur många bord kan här vara? Hur många gäster ikväll? 20 kanske? Det pratas och skrattas en del i vår närhet, men här är inget genomträngande sorl. När desserten serveras doftar frukten syrligt och fräsch och parfaiten kittlar kall på tungan och det blir betydligt godare att äta igen. Att doften återvänt och att det känns "mysigt i munnen" ger många pluspoäng jämfört med huvudrätten. I brist på att vila ögonen på konst på väggarna, kommentera övriga gästers klädsel eller att följa servitörens beteende tjuvlyssnar vi på våra bordsgrannar och pratar intensivt med varandra i stället. Dialogerna om hur vi ska lyckas skära i mörkret eller hitta våra glas utan att välta de andras har efter ett tag övergått till funderingar och diskussioner om läget i Tyskland och hur enskilda individer tänker och känner efter nazismen, stadens delning och murens fall... När vi sent kommer ut i den dunkla korridoren igen känner vi en lycka över att åter kunna se. Vi har fått en känsla av vad det innebär att vara synskadad. Att detta innebär att de andra sinnena skärps. Men också att smaken är klen utan synen. Innan vi skiljs åt tar vi farväl av Sabine och får också en skymt av henne i dörren mellan mörka hallen och korridoren. Hon är mörk, kraftig och ser alldaglig ut. Att nästan hundra gäster fanns i lokalen får vi också veta. Men hur matsalen egentligen såg ut - det är en väl förborgad hemlighet... FAKTA Nocti Vagus ligger inrymt i ett gammalt bageri på gården bakom Saarbrucker Strasse 36-38. Närmsta U-Bahn är Senefelder Platz. Är du i Berlin och vill testa restaurangen bör du helst boka bord i förväg Mer information finns på webbadressen www.noctivagus.de