Annons
Nyheter

Tjejerna fick medalj - Johnny blev utan

Hennes VM-turnering var ett oslagbart hopkok av glädje och sorg, av hopp och förtvivlan, av smärtor och vällust, skriver YA:s sportkrönikör Jan Ohlsson.
Nyheter • Publicerad 10 november 2003

Den här texten skulle i huvudsak handla om Fotbollsgalan. Om det inte vore för Johnny Wahl-qvists trikå. Den som svek vid världsmästerskapen i styrkelyft. Jag vet inte om det glansiga tygstycket ligger hopskrynklat i ett smutsigt sporthallsskrymlse eller om det är kastat i en papperskorg i Vejles stadskärna. Dräkten kan rent av ligga och skämmas i Johnnys träningsväska hemma i Gärsnäs. När trikåns ägare skulle stoppa in sina 160 kilon i den var den i alla fall borta. Är det inte typiskt? Att något så banalt som att tävlingsdräkten skulle fallera, när nu allting var förberett i detalj sedan månader tillbaka. Johnny hade blivit gödd på mammas köttbullar och haft stenkoll på var-enda kalori han stoppat i sig. Han hade fått hårflätan knuten av de snälla flickorna i hotellreceptionen och knäna lindade av landslagsledarna. Skägget var borstat. Det var upplagt för medalj, VM-medalj, och precis som vanligt var Johnny Wahlqvist något av tävlingens mittpunkt. Både för sitt spektakulära yttre och för sitt sätt att umgås med stora vikter. Och så detta förbannade strul med kläderna. Inför sitt försök på 400 kilo i knäböj hade han råkat få tag i landslagskompisen Fredrik Svenssons tävlingsdräkt. Att få den på Johnnys mäktiga kroppshydda var som att försöka dra en sparkdräkt på en tonåring. Dräkten var skräddarsydd för Fredrik Svenssons späda 140-kiloskropp och prova själva att dra på ett par shorts som tillhör en 20 kilo lättare person så förstår ni problematiken. Kaggen ryms knappt. Låren stryps, liksom. Johnny har efteråt beskrivit hur två fullvuxna karlar hade fått hjälpa till under själva ombytesakten. Jag kan tänka mig rabaldret bakom scenen alldeles före Johnny skulle kliva upp på podiet och belasta sitt ryggparti med en stång, böjd som munnen på en sur gubbe. Frågan är om det inte var de båda okända hjältarna i omklädningsrummet som svarade för VM-tävlingarnas mest underskattade marklyft. De har alltså ställt sig på var sin sida om Johnny, tagit tag i vars ett hängsle och på "tre" gjort ett gemensamt marklyft för att axelbanden skulle nå upp över Wahlqvists skuldror. Först männens skrik av själva kraftansträngningen. Och sedan Johnnys vrål när trikån klämde åt i skrevet. Jag vet inte om Wahlqvist själv lyfte från golvet när de båda lyftkranarna bredvid honom sträckte ut det elastiska tyget. I så fall fick de upp 160 kilo. En blygsam vikt i de här sammanhangen, förvisso, men fullt respektabel med tanke att de hade en skånsk jätte sprattlandes mellan sig. * * * Ett VM i styrkelyft är inte direkt scenen för glitter och glamour. Det är däremot en Fotbollsgala. Bland galans drottningar fanns Caroline Jönsson och Karolina Westberg, som fotbollsutbildats i sydöstra Skåne. Båda tillhörde giganterna i VM-finalen för en månad sedan och båda vann åtråvärda priser när landets fotbollselit hade avslutningsfest i Scandinavium i går kväll. Caroline Jönsson var självskriven som årets målvakt. Hennes VM-turnering var ett oslagbart hopkok av glädje och sorg, av hopp och förtvivlan, av smärtor och vällust. Det var axlar som krånglade, magsmärtor som krävde morfin, dopningshot som skrämde. Men det var också ett skickligt dirigerande av försvaret, fantastiska parader, och en plats i världslaget. Vi retade oss på en och annan utrusning, det medges, men jublade när hon satte bestämda knytnävar på bollen framför ansiktet på aggressiva motståndare. Men det stannade inte där. På hemmaplan hängde svenska folket med i Caroline Jönssons känslomässiga berg-o-dalbana i USA. Det växte fram en slags relation mellan Caroline och det svenska folket. Hon hamnade på löpsedlar av både det ena och det andra skälet - och vi brydde oss. Vi var rekordmånga, tre och en halv miljoner, framför TV-apparaterna som knappt vågade titta när glupska tyskor ockuperade hennes straffområde i VM-finalen. Och vi föll i hop av utmattning och uppgivenhet när inbytta Nia Künzer slutligen fick bollen i nät, åtta minuter in i förlängningen. Det blev ett smärtsamt uppvaknande på en ljuvlig svensk VM-dröm. Caroline Jönsson utsågs till årets personlighet. Hon snöt priset framför näsan på Zlatan och jag vet att det är många som tar sig för pannan och inte fattar ett dugg. Vad är det som säger att man måste hamna i schismer, fälla kontroversiella uttalanden och ständigt vara obekväm för att vara en personlighet? Vad är det för fel på att - som Caroline i sina tacktal i går - nämna sin moderklubb i uppskattande ordalag, berätta vad som kan inträffa när man köper bh eller slå ett slag för en insamling till ett dödssjukt fyraårigt barn? Bravo, juryn!

Jan Ohlsson jan.ohlsson@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons