Svenska hjältar
Seden att hedra de som omkommit till havs som sjömän eller vid fiske är uråldrig. I de flesta samhällen där befolkningen haft sin utkomst av havet brukar det finnas ett minnesmärke av något slag. Sverige utgör inget undantag därvidlag. Illustration: Jan-Bertil Andersson Värre har det varit för de omkring två tusen svenskar som gav sina liv till sjöss under andra världskriget. Först 1997 fick dessa så kallade krigsseglare ett offentligt minnesmärke vid Stenpiren i Göteborg. Till skillnad mot danskar och norrmän har de svenska sjömän som riskerade liv och lem i lejdtrafiken till det avspärrade Sverige eller som i engelsk och amerikansk tjänst bidrog till Hitlertysklands fall rönt minimal uppskattning från de svenska statsmakternas sida. De döda glömdes sonika bort efter krigsslutet. De överlevande behandlades som högst suspekta avvikare. En av dem var Algot Karlsson i Borrby. Tillsammans med 36 svenska kamrater delar han ett öde som är lika fantastiskt osannolikt som det är sorligt och gripande. Algot Karlsson är en av de så kallade Ningpomännen och hans historia är samtidigt den solkiga berättelsen om det officiella Sveriges oförmåga att erkänna han och hans kamraters enastående hjältemod. I december 1941 låg Svenska Ostasiatiska kompaniets fartyg "Ningpo" i Hong Kongs hamn. När krig utbröt mellan USA och Japan i och med anfallet på Pearl Harbour den 7 december beordrade engelsmännen i den dåvarande kronkolonin besättningen att sänka fartyget. När Hong Kong några månader senare föll hamnade Algot och hans kamrater i japansk fångenskap. De fördes till Shanghai där de skulle komma att stanna i sex år under eländiga förhållanden och tidvis straffarbete. Sex av dem skulle aldrig komma hem. "Vi svalt och vi hade ingenstans att bo. Det var fruktansvärt", berättar Algot. Född 1918 gick han till sjöss redan som femtonåring. "Ningpo" hade han mönstrat på i New Yorks hamn 1940 för en resa som skulle vara i sex långa år. "Jag hade varit hemma ett par år innan en kort tid och Mor undrade varför jag skulle ut igen så snart. Men jag trivdes inte hemma", berättar Algot. När han och hans olyckskamrater väl kom hem till Sverige efter krigsslutet möttes de med misstro och förakt av myndigheterna. "Vi hade blivit väl behandlade av engelsmännen och kom till England på en engelsk trupptransportare som tog hem krigsfångar från Östern", minns Algot. "Sen när vi var på tåget från Esbjerg till Köpenhamn fick vi reda på att vi skulle få däcksplats på färjan till Malmö. Eftersom det var i januari var det rätt kallt att stå därute under överfarten." Den billiga frakten sista biten hem, ordnad av de svenska myndigheterna, var en försmak av vad som skulle komma. När färjan la till i Malmö fick Ningpomännen order om att stanna kvar ombord. Därefter kom polisen ombord och grep samtliga. På kajen stod familjer och vänner och väntade förgäves när Algot och hans kamrater fördes till häktet på polisstationen. "Där tog de ifrån oss våra pass, sjömansböcker och kläder", minns Algot. När de så småningom släpptes nästa dag erbjöds de en femma var och en kopp kaffe som kompensation. Algot och hans kamrater for dock därifrån utan att ha tagit emot vare sig mynt eller dryck. Senare skulle han få krav på 47 000 kronor från skattemyndigheten. Förklaringen var att han inte deklarerat på flera år och därför blivit skönstaxerad. "Det kändes väldigt dåligt att bli tagen av polisen i sitt eget hemland", säger Algot Karlsson. Än i dag har han inte fått en tillfredsställande förklaring eller ursäkt från någon svensk myndighet. "Nej, aldrig", svarar han lakoniskt på min fråga. Efter tio år fick Algot och hans kamrater 10 000 kronor i ersättning. Efter ytterligare tio år tillerkändes de 36 000 kronor vardera av den japanska staten. Dock behöll staten hälften i skatt. Ningpomännen behandlades som en form av paria av de svenska myndigheter och organisationer. En av dem krävdes på sex års utebliven fackavgift när han återvände till hemstaden Göteborg. Liknande behandling skulle drabba andra svenskar som tillbringat krigsåren på allierade, danska eller norska fartyg. Några blev skönstaxerade, andra anklagades för att ha undanhållit sig från värnplikten. Andra avkrävdes "bevis" på att de torpederats och hamnat i fångenskap. Behandlingen står i bjärt kontrast till hur till exempel Norge behandlat sina krigsseglare. De hyllas än i dag som de hjältar de faktiskt var. Betecknande är historien om de 145 svenska sjömän som krigsseglade på norska fartyg och som journalisten Terje Fredh i Lysekil för några år sedan lyckades spåra. Norska staten tackade omgående med en pampig ceremoni och medalj till samtliga - inklusive Fredh själv, som tack för att han spårat upp dem. Det officiella Sveriges förträngningsreflex och oförmåga att hylla ens de ofrivilliga krigshjältar som offrade livet på sjön är inget vackert avsnitt ur vår 1900-talshistoria. Algot Karlsson är därför ett offer på samma sätt som den långt mer kände och namnkunnigare Raoul Wallenberg blev det. Låt vara att den förre undkom med livet i behåll och vi fortfarande inte med fullständig visshet känner Wallenbergs öde. Samma ohederliga beteende påminns vi också om nu i dagarna när försvaret försöker bärga den 1952 nedskjutna DC-3:an utanför Gotska Sandön. De åtta omkomna besättningsmännen var långt in i modern tid ett slags icke-personer vars våldsamma död inte fick störa bilden av det alliansfria Sverige. Wallenberg använde sin ställning som diplomat för att rädda tusentals ungerska judar undan Förintelsen. På UD sågs hans försvinnande länge på sin höjd som ett störande inslag i relationerna med Sovjetunionen. DC-3:an signalspanade på Sovjet, sannolikt utrustad med topphemlig amerikansk utrustning. Det officiella Sverige förnekade länge uppdragets egentliga syfte och nonchalerade offrens anhöriga. Algot Karlsson och hans olycksbröder förvandlades till skattesmitare eller desertörer. Det är sannerligen inte lätt att bli hjälte i Sverige.
