Svagt ledarskap orsakar slagsmål

Om inte ägaren och hunden är överens om vem som är ledaren i deras lilla flock är risken stor att hunden tar över i vissa situationer, t ex för att avvisa en okänd hund från flocken. Då kan det bli slagsmål. Aggression mellan hundar är en komplicerad sak. För det första är inte allt som vi associerar med aggression, morrningar, skall mm, verkligen ett uttryck för aggressivitet. Sedan kommer frågan om hundens revir in. Hunden försvarar sitt revir. Förarens grad av ledarskap har betydelse, liksom hur dominanta de inblandade hundarna är. Många anser att en hund som står inne på en villatomt och skäller är aggressiv. Det är inte alls säkert. Troligen är det så att den hunden bara säger, på sitt sätt, Det här är mitt område - kom inte hit! Den varnar antagonisten att komma närmare. Det är snarare ett sätt att undvika konflikt för hundarna. Vargen är, som de flesta hunddjur, revirhävdande. Det betyder att flocken har ett område som de betraktar som sitt. Dit släpps inte andra vargar in. På samma sätt är det med hundarna, Villatomten, garageuppfarten, lägenheten kan vara hundens revir. Hunden varnar när någon närmar sig. Men frågan är vem hunden varnar? Troligen är det den främmande som varnas för att komma närmare. Mot oss människor kan hunden vara kluven, den varnar men angriper oftast inte om en människa kommer in i reviret. En mycket dominant hund kan angripa även en människa som går över gränsen för hundens tolerans. Men det är annorlunda med en annan hund. Den är inte lika självklart ranghögre än vår hund. Den ska avvisas till varje pris eller åtminstone tvingas till underkastelse. Nyckeln till många av de här problemen ligger i dominansen. Dominansen är inte enkel. I en vargflock finns många dominansförhållande. För det första har hanar och honor olika rangordningar, liksom icke könsmogna djur. Dominansen bygger på att en dominerar över en annan och att den andre accepterar det. I en stabil rangordning sitter en hund av varje kön överst. Hanhunden dominerar alla andra hanhundar. Nummer två dominerar alla utom den som sitter överst. Nummer tre dominerar alla utom de två översta osv. En rangordning består alltså av många dominansförhållande. Rangordningen upprätthålls inte med våld, det är i de flesta fall slöseri med energi. Ledarhunden har för det mesta subtila medel att visa sin rang. Min tik är mycket dominant. En dag, när hon var omkring sex år gammal, mötte vi en gammal och stel rottweilertik. Båda hundarna var lösa. Min tik, en schäfer gick stelt fram mot rottweilern, med hög svans och öronen upprätt, blicken stint riktad på den andra hunden. Rottweilern tittade inte ens åt min hund utan väntade tills hon kom riktigt nära. Då släppte hon fram ett svagt muller i magen. Min hund sjönk ihop som om jag dragit ur en propp. Det räckte, rottweilern hade visat sin styrka och min hund accepterade det. Sedan kommer vi in och komplicerar bilden. Hundarna tycks inte skilja mellan könen på människor. Den egna föraren kan vara dominant oberoende av kön. Dominanta blir vi genom att inte visa oss svaga. Vi blir inte oroliga över att möta en annan hund, vi kan nonchalera utmaningar men vi kan också svara blixtsnabbt på dem. Vi kan vara det mest kärleksfulla som finns, men också det värsta en hund kan föreställa sig. Vi tar initiativ och ger hunden vettiga uppgifter. Detta handlar om en mental styrka, inte om fysisk. De flesta bestraffningar av en hund är meningslösa; vi straffar hunden för att få utlopp för vår egen ilska, inte för att få hunden att ändra beteende. En sådan matte eller husse respekterar hunden. Men om matte reser sig ur fåtöljen och går med när hunden krafsar på dörren, eller husse direkt går med på dragkamp när hunden kommer med en trasa, eller tar godis när hunden tittar på skafferidörren, eller hänger med i i det sträckta kopplet på kvällspromenaden, vem är dominant i den flocken? Vem får sin vilja igenom? Ja, inte är det husse eller matte. Så utan att egentligen vilja det kan vi skapa en dominant hund just genom att hunden tar alla initiativ och får husse och/eller matte med på dem. På kvällspromenaden möter sedan denna dominanta hund, som kan vara liten, tillsammans med sin matte eller husse en annan hund som också har fått sig den dominanta roller påprackad av en ovetande ägare. Båda hundarna spelar upp hela sitt dominansregister, förarna blir oroliga och drar i kopplet, vilket eggar hundarna ännu mer. Förarna försöker gå rundor runt varandra samtidigt som de ler urskuldande mot varann. Eftersom nu förarna kämpar för att undvika det andra paret måste ju åtminstone den hunden vara farligt. Den ska ha pisk för den utmanar. Ja, så kan det gå. Nästa vecka ska vi se vad man kan göra åt situationen.