Sportkrönika: Rätt behålla IFK-stjärnorna

Det har varit en orolig sommar för IFK Ystad, sydöstra Skånes enda tydliga elitklubb. För några dagar sedan avslöjade YA att handbollsklubben varit kraftigt försenad med skatteinbetalningar för över 100 000 kronor och att klubben ?hängts ut? i Justitia. Publicitet är viktigt för idrottsklubbar, men en ilsken notis i Justitia är knappast att föredra framför matchbilder i Sportnytt. Men det har varit mer än så. Inte mindre än tre av elitspelarna hålls kvar i klubben mot sin vilja. En gammal SM-vinnare, Tony Hedin, och två av lagets absolut största stjärnor, Marcus Ahlm och Alexander Hansen, har uttryckt missnöje över IFK:s strikta linje att inte sälja när hugade spekulanter erbjudit sedelbuntar och nya matchkläder. Att dra i gång den tunga sommarträningen under såna premisser är ingen önskesituation för tränaren Jan "Proppen" Karlsson och hans följeslagare Basti Rasmussen. Det bästa vore naturligtvis att ha en homogen trupp av motiverade spelare, som i alla lägen representerar klubben med stolthet och av egen fri vilja. Så rosenröd ser emellertid verkligheten sällan ut inom elitidrotten, där kompetenta spelare bildar enmansföretag och säljer sig till högstbjudande. Klubbkänsla är ett begrepp som håller på att tyna bort. Handboll är ingen idrott som man blir miljonär på i en handvändning och tiden i strålkastarskenet begränsad. Det gäller att välja miljö med omsorg och nogsamt avväga varje steg i karriären. Helst ska man hamna i en "lagom" bra klubb, där möjligheten att vinna titlar finns men där samtidigt den egna platsen i laget inte är hotad. Det är en vansklig och svår balansgång, som flera gått bet på. Det är lätt att förstå idrottsmän som vill tjäna pengar på sin förmåga. Möjligheten att få utveckla sin talang under professionella former och bli både rik och berömd på kuppen är en drivkraft för de flesta. Vad jag har mindre förståelse är den nonchalanta inställningen till uppgjorda kontrakt som spridit sig. Det är inte bara vissa spelare i IFK Ystad som i sina kontrakt förtvivlat letar efter tveksamma formuleringar som skulle kunna innebära ett kryphål ut ur klubben; även långt ner i seriesystemet är det alldeles för mycket tjafs kring kontrakt. Vad man inte ska glömma bort är att det i allra högsta grad är spelarna själva som varit med om att diktera villkoren i kontrakten. Formuleringar som de själva ansett vara gynnsamma upplevs plötsligt som besvärande och hämmande. Marcus Ahlm är 24 år och Alexander Hansen 23. De är två av elitseriens främsta spelare och har tio år på sig att tjäna stora pengar som proffs ute i Europa. Även om båda är ivriga att ge sig i väg vore det mera klädsamt om de genomförde sin sista säsong utan att prata om att det är "jobbigt att motivera sig" och "ett märkligt agerande av klubben". I en YA-intervju nyligen pekar Alexander Hansen på att han varit IFK trogen sedan femårsåldern och att klubben därmed borde vara mer välvilligt inställd till att släppa honom i förtid. Varför då? Varför är det alltid så självklart att klubben ska stå i tacksamhetsskuld till spelaren? Borde inte tacksamheten vara ömsesidig? Det är riktigt att Alexander Hansen betytt mycket för IFK Ystad, både som spelare och publikmagnet. Han har, mer än någon annan, varit en frontfigur under de år som klubben fått en poppigare image och blivit en attraktiv elitklubb. I dagens elitidrott är det sällsynt med spelare som vandrat hela vägen, från boll och lek-verksamheten till A-laget, men det är knappast under tvång som de stannat kvar. Snarare för att miljön varit trygg, kamratskapen stor och ledarna vettiga. Alexander Hansen är en exceptionell bolltalang som möjligen skulle kunna vara lika långt framme i karriären om han skiftat klubb några gånger under resans gång. Men jag är tveksam. Alex har mått alldeles ypperligt av sin stjärnstatus ute på vänsterkanten i Österporthallen och är nu så långt framme i karriären att han på allvar håller på att etablera sig i det svenska seniorlandslaget. Samarbetet mellan IFK Ystad och Alexander har varit lika framgångsrikt och givande för båda parter. Att klubben skulle stå i en slags tacksamhetsskuld köper jag inte. För övrigt är det också av egoistiska skäl jag vill se honom i Österporthallen ett tag till. Alex är inte bara en av av elitseriens bästa spelare, han är dessutom en av de som visar mest dynamik, glädje, ja känslor över huvud taget på handbollsplanen. IFK Ystad har alltså kört en konsekvent och strikt linje genom att inte släppa kontraktsbundna spelare. Det är en ståndpunkt som är väl värd att respektera, när nu ambitionen är att slåss om SM-guldet. Det gör man definitivt inte utan Marcus Ahlm och Alexander Hansen i laget. Samtidigt betyder IFK-styrelsens agerande att den moraliska ribban lagts på en nivå som man själv måste leva upp till. Styrelsen gör säkrast i att ha koll på ekonomin och sköta sina utbetalningar i tid, både till spelare och myndigheter. Förväntar man sig att spelarna ska leva upp till sina åtaganden och visa hög moral, finns det inte utrymme för några egna misstag. Slutligen. IFK Ystad bör släppa Tony Hedin till Ystads IF. Tony har inte alls samma status i laget som Alexander Hansen och Marcus Ahlm, utan spelar på en välbesatt position i laget där konkurrensen är tuff. IFK Ystad har redan värvat tre av YIF:s bästa spelare och det är svårt att se varför inte en smidig överenskommelse mellan klubbarna skulle kunna komma till stånd. I IFK riskerar Tony att få genomlida ytterligare en säsong med begränsad speltid, medan han skulle bli en stöttepelare för YIF i division 1. För Ystadshandbollens bästa bör Tony Hedin lira handboll i vit tröja till hösten.