Speglingar utan konstnärlig reflektion

Den nya utställningen är uppdelad i två delar. Uppe i paradvåningen under taket visar Astrid Svangren sina märkliga målningar och teckningar på speglar, plexiglas och vanligt papper. Här är det luftigt och Astrid Svangren tillåts utnyttja hela den stora rumsytan som en del i hennes få verk. En våning ner, och i fotogalleriet, visas utvecklade former av grafik. I något fall så utvecklat att det kanske inte ens ska kallas grafik och i andra fall underbart hantverk och rejält med lätt svärtad humor och uppkäftig ironi. Astrid Svangren med en av sina målningar på spegelglas. Bild: Sprisse Nilsson" BORDER="0"Astrid Svangren med en av sina målningar på spegelglas. Bild: Sprisse Nilsson Låt oss börja vår vandring högst upp. Jag vet mycket väl att Astrid Svangren anses som en nyskapande och briljant ung konstnär. Hon bor och arbetar i Berlin, vilket är fullkomligt politiskt korrekt för en ung konstnär idag, har fått stipendier och blivit hyllad i olika sammanhang. Och nu får hon dominera den största utställningsytan på museet. Det är rätt och riktigt om man vill lyfta fram hennes teknik att måla direkt på spegelglas eller reflekterande plexiglas. De få, glest utplacerade, verken i den stora salen samverkar gott med rummet. Själva interiören och dess detaljer, och de kringströvande besökarna, blir en del i hennes bilder och i rätt vinkel, med rätt rörelse i rummet, skapas en anslående effekt. Vi blir en del av hennes konst och den blir en del av oss. Men samtidigt känner jag besvikelse. När det stora rummet är tomt, vilket det är för det mesta, blir speglingseffekten mager och ointressant. I pressmaterialet till utställning finns ett antal fotografier av hennes "spegelverk" och särskilt en av bilderna (den med två kvinnor som spelar bordtennis i tomma intet medan en annan kvinna rusar fram) blir fantastiskt spännande eftersom bakgrunden är så uppenbart noga vald av fotografen och faller så precist samman med målningens innehåll. Eller, rättare sagt, bryter av både i tempo och form, så att en kännbar spänning uppstår. " BORDER="0" Jag tycker dock inte att Astrid Svangrens speglar och plexiglas fungerar fullt ut på Ystads konstmuseum. Om det nu är själva speglingen som är viktig? För det finns ju ett påmålat motiv med egen kraft och eget innehåll. Formmässigt väljer Astrid Svangren enkelheten. Mot en mörk bakgrund lägger hon ljusa former, ofta vitt, ibland sprutmålar hon för att få fram diffusa molnformer och när det finns igenkännbara figurer är de tecknade i kontur på ett enkelt och naivt sätt. Ungefär som en ung tonårsflickas försök att skapa modeteckningar. Innehållet i bilderna är inte särskilt märkvärdigt. Väldigt mycket åt det astrala hållet, uppenbarligen påverkat av New age-rörelsens världsbild, och det är de gamla vanliga frågorna som dyker upp. Vad gör vi här, varför rusar vi runt i ekorrhjulet, vad är meningen, vad kommer att hända? Ibland kan kombinationen av material, spegeleffekter, formspråk och innehåll falla så väl på plats att det skapar ett konstnärligt uttryck men jag är inte alls lika övertygad om Astrid Svangrens storhet som andra uppenbart är. Det känns snarare som att hon befinner sig mitt i en ganska grundläggande utvecklingsfas där experimenterandet och leken långt ifrån alltid avsätter något av konstnärligt värde. Men någonstans har jag känslan av att Astrid Svangren har lite otur på Ystads konstmuseum. Hennes bilder hänger inte bra. De känns vilsna i de stora rummen, trots speglingarna. Jag har aldrig sett någon utställning med hennes bilder tidigare men jag har sett fotografier på en hel del av hennes verk, som inte finns med på Ystads konstmuseum. Som gett en starkare upplevelse. Kanhända är det så att urvalet till Ystads konstmuseum ej heller blev så lyckat? Nåja, jag lämnar i alla fall inte museet likgiltig. Snarare villrådig. Ett av Gerlinde Creutzburgs grafiska verk." BORDER="0"Ett av Gerlinde Creutzburgs grafiska verk. Om grafiken är inte mycket att orda. Den är bara så bra man kan begära. Modern, vital, humoristisk och skickligt utförd grafik i spännande tekniker. En god bild av grafik bortom kopparstick och torrnålsetsningar. Jag är mycket förtjust i tyskan Gerlinde Creutzburgs "konstböcker" - det är de jag helst återkommer till vid mina besök i huset. Välgjort, idérikt, spännande, konst utan någon yttre gräns som man aldrig kan se sig mätt på. Leif Erikssons bistra ironi och lätt bisarra lekfullhet tål alltid ett återbesök. Britt-Louise Nemes Sundell är också otroligt styv i sitt utförande. Hon skapar helt nya miljöer av välbekanta delar från vår "vanliga" värld. Enastående! Dock är jag lite undrande inför Vera Ohlssons mobila, installationsliknande grafik som sägs vara en slags kommentar till den moderna grafikens utveckling. Kul och fantasieggande men jag erkänner gärna att jag förmodligen aldrig kommer att förstå hennes intentioner fullt ut. Som sagt, ännu en gång skapar Thomas Millroth en komplex utställning som ger oss både myror i huvudet, skön, ren estetiskt upplevelse och mycket att fundera över och återkomma till. Så ska det ska vara. Robert Dahlström