Sommaren 1994 i repris, tack!

Någon har sagt att man aldrig ska göra samma resa två gånger. Det är så lätt att bli besviken. Men det är ju så med oss människor, att har man en gång varit med om en fantastisk resa vill man gärna göra den en gång till. Återuppleva gamla minnen, känslor, lukter. 1994.Ja, det är väl dumt att så här dagarna före fotbolls-VM över huvud taget nämna det årtalet. Men jag vill så innerligt vara med om det igen, bara en gång till. Redan på söndag ska sommaren inledas med att Sverige piskar England och inte avslutas förrän Ljungberg och Mellberg hand i hand går ut på ett podium i Rålambshovsparken och tar emot hyllningar från 100 000 svenskar. 1994. Aldrig att jag glömmer. Det var sommaren när en hel nation absorberades av landslagets triumffärd i USA och folk berusades på sol, fotboll och glädje; när det luktade revben och grillolja från varenda trädgård och TV-apparater släpades ut i uterum och på balkonger; när det halv tre på natten spelades fotboll i bar överkropp på Stortorget i Ystad; när vuxna och barn steg upp ur sängen med ett leende på läpparna och gjorde Brolins målpiruett som morgongymnastik. Kanske är man en naiv romantiker som blundar för verkligheten. Vad finns det egentligen för anledning att tro på Sverige den här gången? Det landslaget uträttat så här långt under sin vistelse i fjärran östern är sannerligen inget som ger Sven-Göran Ericsson och hans spioner engelsk marmelad i knävecken: En skral insats mot Japan (1-1) och ett av hela världen uppmärksammat bråk på träningen mellan Ljungberg och Mellberg. Ja, även den fajten slutade oavgjord kan man säga. För att dämpa förväntningarna ytterligare kan det vara läge att göra en "omvänd Askungen". Säg så här: Ett stort mästerskap i fotboll kan vara så?stort och fint och fantastiskt och alldeles?alldeles? ?förfärligt urbota trist. VM i Italien 1990. 1-2, 1-2, 1-2, lät Sveriges taktfasta marsch ut ur turneringen och exakt tio år senare, vid EM i Holland/Belgien, hittades den partydödande rytmen på nytt. 1-2 mot Belgien, 1-2 mot Italien samt 0-0 mot Turkiet i något som beskrivits som turneringens sämsta match. Jag vill inte påstå att somrarna blev förstörda, de blev bara så väldigt annorlunda mot hur de kunde ha blivit. Det är med en jobbig blandning av förväntan och fruktan i maggropen som jag ser fram emot världsmästerskapen i Korea/Japan. En seger mot England på söndag och svenska folket kan tända grillarna och börja rita små blågula flaggor på kinderna. Då kan det blir precis hur kul som helst. En förlust, däremot, och Lars-Tommy kan säga sayonaara till Japan och VM. Att besegra både Argentina och Nigeria ser jag nämligen som en utsiktslös uppgift. Så här dagarna före premiären har vi alla våra förhoppningar på VM-turneringen. Vilken lagkapten det blir som kommer att sno bucklan ur händerna på den lille fiffelmisstänkte Fifa-bossen Blatter och sträcka den mot den japans-ka kvällshimlen den 30 juni vet vi förstås inte. Däremot vet vi att stjärnor kommer att födas, målgester att uppfinnas, trender att sättas. Just nu regnar det utanför redaktionsfönstret och TT låter meddela att Magnus Svensson riskerar missa Englandsmatchen. 1994 känns långt borta. Det var en fantastisk resa, det var det, men någon har sagt att man aldrig ska göra samma resa två gånger. Det är så lätt att bli besviken Samtidigt nås jag av rapporter om att Beckhams fot, världens mest omhuldade, ännu inte är spelklar och att femdygns-prognosen berättar om sol på söndag. Spänn fast säkerhetsbältena. Nu åker vi.