Skepnader från antiken

Galleri Max har blivit stor. När alla andra gallerier dansar en sommar eller håller ut en tid innan de ger upp överlever Galleri Max och har nu flyttat till nya, stora lokaler på Stora Östergatan 10, i Ystad. Gallerier och gallerister, som P-O Nilsson, köper och säljer konst för brödfödan. De är affärsmän. Men en förutsättning för att de ska bli framgångsrika är att de har ett stort hjärta för konsten och en god näsa för kvalitet och vad som ligger i tiden. Gallerister har i alla tider haft stor betydelse för konstens utveckling och så är det förstås även i våra dagar. Flicka vid havet, av Dorina Mocan."Flicka vid havet, av Dorina Mocan. Först ut i de nya lokalerna är målaren Dorina Mocan och skulptören Christer Lönngren och det är en fascinerande utställningen. Kanske inte i så hög grad Christer Lönngrens skulpturer, som är ganska vanliga, som Dorina Mocans måleri. Hon är född i det mytomspunna Transsylvanien, i Rumänien, men bor sedan 20 år i Sverige. Sin konstnärliga utbildning fick hon under åtta år i Rumänien och det ser man spår av. När de flesta konstnärer oroligt trevar i framtiden och letar nya uttryck i nya material lutar sig Dorina Mocan tillbaka på en historisk tradition och presenterar ett klassiskt måleri med rötter i renässansen, prerafaeliterna, den bysantinska konsten och inte minst det antika måleriet kring Medelhavet. De röda skorna, av Dorina Mocan."De röda skorna, av Dorina Mocan. Men även om influenserna är tydliga känns inte hennes måleri som epigoneri eller upprepning. Hon lyckas förena mytologiska teman med klassiska symboler och inte minst hennes teknik att ställa en platt, mural bakgrund i dova jordfärger mot ett flickansikte målat i "rosiga" färger och utgjort helt realistiskt, skapar en spänning som gör att man tittar mer än en gång. Men framför allt är det ett symboliskt måleri där varje detalj har betydelse och där kvinnorna och männen inte i första hand är individer, kanske inte ens människor, utan mer figurlika återsken av känslor och uttryck. Några av Christer Lönngrens skulpturer."Några av Christer Lönngrens skulpturer. Det är stilla bilder. På ytan märks inga stormar, det är lugnt men ändå ödesmättat. Kvinnornas sänkta huvuden med slutna ögonlock ger vid första anblicken känslan av ro och kontemplation men snart förstår man vad som rasar bakom ytan. Det är en värld som liknar en trädgård, som liknar ett gotländskt landskap, befolkat med figurer som liknar människor, fåglar som liknar fåglar men jag får en bestämd känsla av att det är något helt annat jag betraktar. Christer Lönngren och Dorina Mocan. Bild: Jan-Olle Persson."Christer Lönngren och Dorina Mocan. Bild: Jan-Olle Persson. Hantverket är mästerligt, trots att inte koltrasten ser exakt ut som en koltrast i fågelboken är det utan minsta tvivel några av de mest äkta koltrastar jag sett. Det finns ett naivt drag - som också kan ses som ett direkt arv från Medelhavskonsten, till exempel de endimensionella, prespektivlösa väggmålningarna i Pompeji - som inte "förbarnsligar" hennes måleri utan snarare fördjupar hennes symboliska figurationer. Det är ett kontrastrikt, levande och dynamiskt måleri som lyckas med den svåra balanskonsten att förena månghundraårig tradition med en modern konstsyn och en fräsch och stark färgbehandling. Dorina Mocan använder inte bara dova jord- och järnfärger utan exploderar emellanåt i ögonbedövande röda och gula bilder som ger en så häftig kontrastverkan att man nästan baxnar i dörröppningen. Dessutom är det direkt vackert och skönt. Christer Lönngrens skulpturer är också vackra och sköna. De är fyllda av harmoni och mjuk organisk rörelse. De för tankarna till hav, båtar och himlakroppar. Det är tydligt att Christer Lönngren är inspirerad av den natur som omger honom på Gotland, där han bor. Det är fossila former, skepnader som man kan tänka sig formade av evigt slående vågor men också något av naturens kontraster i spelet mellan välpolerad yta och rå sten. Det är, som sagt, vackert och skönt men ändå lite stelt och aningen tråkigt. Christer Lönngren förgyller gärna delar av sina skulpturer och det har jag väldigt svårt för. Det känns som att bära våld på den vackra stenen att kleta på guldfärg och det som kunde varit en stilren, enkel form med betydande skönhet och kraft blir mest kitsch utan att för den skull vara bra kitsch. En del upplever jag som allt för nära den vita skinnsoffan, glasbordet och Miro på väggen bakom, för att jag ska betrakta det som bra konst.