Rålambshovsparken - en annan gång

Det höll inte ända in i kaklet. Efter 103 minuter och tre sekunder fick Henri Camara på den underbaraste felträffen i Senegals fotbollshistoria. Bollen slog i stolpen innan den rullade över mållinjen och bäddade ner sig bland de svenska nätmaskorna. Där somnade den in, innan den väcktes med en kyss av en sengalesisk spelare. Slutet på den svenska VM-sagan blev synnerligen grymt. Inte enbart för att Camaras försmädliga skott smet in och kom att bli turneringens första golden goal. Lite tidigare hade Sverige haft ett par jättelägen att avgöra matchen och ytterligare förgylla sommaren. En höjd blick av Zlatan - och han hade upptäckt Henke Larsson alldeles omakerad några meter från den senegalesiska mållinjen, redo att raka in sitt fjärde mål i turneringen. En aning mer skruv på Anders Svenssons övertidsskott - och bollbanan hade lett över mållinjen i stället för att kollidera med stolpen. Anders fräcka dragning och vändning före skottet var annars en av de läckraste enskilda prestationer hittills i detta VM, en formidabel uppvisning i teknik och bollkänsla. Man kan tycka att ett mål där hade varit ett lite mer värdigt golden goal än Camaras halvträff, men i den här sporten har målens utseende mindre betydelse. Alla är lika mycket värda. Stolparna har annars varit våra kompisar mer än en gång under detta VM. Utan flyt hade Sverige inte kommit levande ur dödens grupp. Även om nederlaget i Oita är smärtsamt så har den svenska prestationen varit mer än godkänd. Det har väl alla gånger inte handlat om ett lir som frälst fotbollsvärlden, men de svenska förbundskaptenerna har i alla fall lyckats pressa det mesta ur sitt lag. Söderberg och Lagerbäck har dessutom haft den goda smaken att anställa en ambitiös som-marvikarie på den hastigt vakanta mittbacksplatsen. Undras tro om Andreas Jacobsson får en permanent anställning nu? Mot Senegal var han kanske inte riktigt lika vass som i sina tidigare matcher, men när förbundskaptenernas gärningar ska utvärderas och bokslut ska skrivas, kan man inte annat än konstatera att valet av Andreas Jacobsson var en fullträff. Vissa föreslog att Olof Mellberg eller Teddy Lucic skulle flyttas in i mittförsvaret, en del ville satsa på Michael Svensson, andra förespråkade en trebackslinje. Andreas Jacobsson var det korrekta valet. Däremot är jag förvånad över behandlingen av Andreas Andersson, truppens kanske formstarkaste spelare. Vad har förbundskaptenerna egentligen emot honom? Andreas har varit lysande i allsvenskan, övertygat på träningarna och gjort vassa inhopp i match efter match. Naturligtvis borde Andreas fått spela från start mot Senegal, här fanns det löpvägar och ytor som Andreas älskat att röra sig på. Spelare att ställa åt sidan var heller ingen bristvara. Marcus Allbäck har varit den i det svenska laget som gett det genomgående blekaste intrycket, han borde bänkats mot Senegal. Även Niclas Alexandersson eller Magnus Svensson kunde stigit åt sidan. Henke Larsson gick efter matchen omkring i omklädningsrummet och tackade lagkamrater och ledare för sin tid i landslaget. Henke borde ha fortsatt representera sitt land, han lider inte av några ålderskrampor och hade varit en stor tillgång i minst två-tre år till. Dugliga spelare att ersätta honom med finns, Andreas Andersson och Zlatan är bara två av kandidaterna, men ingen kommer ändå att kunna fylla det tomrum som Henke lämnar efter sig. Få anfallare i världsfotbollen har ett lika brett register som Henke Larsson, som är egoist och lagspelare i en utsökt blandning. Han är snabb i steget, har en bländande teknik, är utmärkt på huvudet, slår mästerliga passningar och är mycket målfarlig. Zlatan, som kanske trots allt är den naturliga ersättaren, har tekniken och talangen men är inte tillnärmelsevis lika komplett som Henrik Larsson. Inte än, ska kanske tilläggas. Nog finns det ett liv för svensk fotboll även efter Henri Camaras "hosseträff", som Martin Dahlin så passande beskrev sparken för i TV. Zlatan, Pontus Farnerud, Kim Källström, Andreas Isaksson är bara några av framtidens svenska nationalspelare, som ska slussas in i laget de närmaste åren och skänka svenska folket fler glädjestunder. Vi fick några riktiga höjdarmoment borta i Japan. Tre gånger hängde Henke Larsson ut sin måltunga på vädring och Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina var briljant. Medan fransmän och argentinare gjorde bort sig rejält och skickades hem, utskällda och illa tilltufsade, gjorde svenskarna en värdig sorti. Men Rålambshovsparken tar vi en annan gång.