Oväntad upplösning på handbollsrysaren

Hening Mankell var i Ystad i måndags och mottog stadens kulturpris. Jag vet inte om han under sitt besök hann med att författa manuset till den handbollsrysare i två akter som utspelades i Österporthallen i går. I så fall fick han verkligen till det, Mankell. Upplösningen var magnifik. 22-22 när två sekunder återstår. Då kommer skottet. Pang! Den tilltänkta gärningsmannen är Anders Franzén, en rödlätt 27-årig göteborgare som knappast brukar vara den som skickas fram i så här trängda lägen; i laget finns ett par ruggigare typer som älskar hetluft och obehagliga situationer. Den äldre brodern Mikael, en av branschens fulaste, är just en sådan. Bytet skulle bli två poäng, det var avsikten när Franzén fyllde sin högra hand med det klistriga läderklotet och drog från höften. Nästan 2 000 åskådare följde nervöst dramatiken mellan ena handens fingrar. IFK Ystad hade kämpat storartat, lett matchen, fört den, haft den i sin hand och varit det lag som tydligast visat att det ville vinna den. Fast det hade svängt och det grymma slutet var nära. Men även en thriller kan ha ett lyckligt slut. Och en hjälte. I går hette han Anders Persson. Den där kulan som skulle skjuta IFK Ystad i sank, den fångades upp på självaste mållinjen. Anders la sina händer på den och bara låg där, på mållinjen, och inväntade slutsignalen. Den kom omedelbart. Ridån gick ner. Publiken jublade över föreställningen. Om det var Henning Mankell som hann sno ihop det här manuset under sitt korta besök i måndags vet jag inte; jag vet bara att det som utspelades i Österporthallen var ett mästerligt verk, skapat av någon som vet hur man fångar en publik. Det var aktörer med stark scennärvaro, skrikande och varnade coacher, överraskande svängningar, stor dramatik samt några sanslösa slutsekunder. 22-22 mellan IFK Ystad och Redbergslid - och det är bara till att gratulera de som valde att följa matchen på plats. Samtidigt är det beklagligt att vi har en förbundskapten som än en gång valde bort Ystad och Österporthallen. Bengt Johansson var i Malmö under dagen men valde att tillbringa kvällen i Lund för att följa matchen mellan Lugi och Tumba. Kanske ville han ägna kvällen åt att specialstudera Lugis Dalibor Doder, det är möjligt för Doder tål att tittas på, men det är inte första gången som förbundskaptenen väljer bort Ystad. Han dök aldrig upp vid sommarens Allehanda Open, trots att åtta av de tolv svenska elitlagen var på plats. Och när IFK Ystad-Redbergslid möttes i en ren seriefinal i fjor valde Bengan också bort matchen, trots att han var i Ystad samma dag. Om förbundskaptenen tittat in i går hade han fått följa en av elitseriens mest rafflande och sevärda matcher hittills under säsongen. Däremot hade han, smärtsamt nog, också fått se sin gamle trotjänare Magnus Wislander förvånansvärt blek och anonym. Århundradets handbollsspelare i världen spelade non stop i 60 minuter i Österporthallen - och gjorde noll mål. Magnus Wislander har inför sin comeback tydligt markerat att han inte ämnar bli transporterad runt i landet och uppvisad i sporthallarna som om han vore ett föremål i antikrundan. Det är inte för att ge fansen en möjlighet att ta farväl av honom som han är tillbaks i svensk handboll, utan för att vinna tillbaks SM-bucklan åt Redbergslid och sprida handbolls-PR. Även ett helproffs som Wislander kan ha en dålig dag på jobbet. Det hade han i går. Om Bengt Johansson varit på plats hade han också fått se en annan gammal blågul trotjänare, Martin Frändesjö, skada sig tidigt och ersättas på ett fantastiskt sätt av Henrik Lundström. Bara under den andra halvleken gjorde Henrik nio mål och jag hoppas att Bengan har Lundströms telefonnummer; just nu verkar ju var och varannan landslagsspelare vara antingen skadad eller ur form. Lundström, däremot, är skållhet. Slutligen hade förbundskaptenen, om han pallrat sig till Österporthallen, kunnat konstatera att den goda svenska målvaktstraditionen fortsätter. I går visade Dan Beutler (andra halvlek) och Anders Persson (hela matchen) upp ett strålande målvaktsspel. De senaste veckorna har Anders, nyss fyllda 20, gett tydliga bevis på sin talang och vad han vill med sin handboll. Det var en häftig kväll. Nu har ridån gått ner och applåderna tystnat. Kvar finns ett handbollsmanus som garanterat skulle göra succé i vilken annan sporthall som helst. Sträck på dig, Henning, om det var du?