Oturen förbyttes till fantastiskt flyt för Bragd-Kajsa

2004 var det stora otursåret.

2005 blev raka motsatsen.

– Jag har haft otrolig flyt hela 2005, från början till slut, säger höjdhopperskan Kajsa Bergqvist som på tisdagen fick avsluta året genom att tilldelas Svenska Dagbladets bragdguld.

"För att med största mod och beslutsamhet ha övervunnit alla hinder och med en enastående återkomst erövrat VM-guldet", löd bragdjuryns motivering.

Det sammanfattade väl det hon gjorde på ett drygt år från sommaren 2004. Efter att ha slitit av hälsenan i Båstad i juli kom hon tillbaka och gick obesegrad genom säsongen 2005 och vann VM-guldet på nytt världsårsbästa.

På tisdagen kom nästa belöning – bragdguldet. Hon fanns med på telefon från hemmet i Monaco. Och det var just en granne där hemma som hon hade som tuffaste konkurrent.

Anja Pärson var den enda som riktigt hotade Bergqvist när juryn hade överläggningar.

– Det är svårt att mäta prestationer, jag hoppas att hon inte är ledsen. Jag hoppas hon vinner OS-guld och får bragdguldet nästa år, säger Kajsa.

Skillnaden mellan de två monegaskerna är att Bergqvist kom tillbaka från en svår skada.

Hon erkänner att hon själv ibland tvivlade på att överhuvudtaget kunna tävla igen.

– Tanken att karriären var över snuddade vid mitt medvetande ibland. Men det var alltid korta stunder och jag bestämde mig väldigt snabbt efter skadan att jag skulle komma tillbaka, förklarar hon. Redan innan gipset var borttaget började hon med lättare träning och under hela rehabiliteringsprocessen har de små målen varit väldigt viktiga för henne.

– Det kunde vara att jag skulle kunna promenera 200 meter, göra ett visst antal repetitioner på en övning eller före ett visst datum ta det första joggingsteget. Alla de små målen var viktiga som små morötter för mig.

Men det kom också bakslag.

– Ibland undrade jag om det skulle gå. Men jag var hela tiden klar över att det skulle lyckas och Helsingfors fanns i bakhuvudet.

Och när hon kom till VM var det som favorit. Hon hade varit stabil kring två meter hela säsongen och vunnit samtliga tävlingar. Och väl i Helsingfors gjorde hon sin bästa tävling och trots hårt motstånd vann hon guldet. Då firades det ordentligt. Bragdfesten blir lugnare.

– Måns (pojkvännen) kommer på torsdag så då får vi fira lite. Ikväll blir det middag och nu lite champagne. Det är tur att jag redan klarat av dagens träning, skrattar pristagaren.

För träning är det för fullt utav.

– Jag har lämnat den tyngsta träningen bakom mig, nu är det häckhopp och höjdhopp, rolig träning. Jag har inte kunnat träna så här tidigare vintrar på grund av skadorna, så jag hoppas de här förberedelserna ska ge ännu bättre resultat.

Ett nytt guld på hemmaplan i sommarens Göteborgs-EM exempelvis. Hon har starka minnen från Ullevi redan nu.

– VM 1995 i Göteborg var min första kontakt med riktig publik. När jag skulle hoppa blev det ett vansinnigt liv och jag trodde någon världsstjärna skulle fram på andra sidan stadion, så jag gick och satte mig igen. Efter ett tag upptäckte jag att jag var inzoomad på storbilden och att det var mig de applåderade åt.

Ett drygt decennium senare är hon mer van i rollen som världsartist. (TT)

Lars Frank