Nosen - hundens bästa verktyg

En hund kan hitta en tändsticka nedstucken i jorden så att den inte syns. En annan hund kan identifiera en person som för fyra år sedan tog i ett visst föremål. Hunden har ett så bra luktsinne att vi helt enkelt inte kan föreställa oss vad det innebär. Forskare och andra har försökt sätta siffror på jämförelsen mellan hundens och människans luktsinne och en del hävdar då att hunden är en miljon gånger bättre på att urskilja dofter. Och just nu har vi inget sätt att visa om det stämmer eller ej. Hunden har omkring 40 till 50 gånger så många luktceller som en människa. Dessutom upptar luktcentrum omkring en tredjedel av hundens hjärna. Ovanpå det tycks hundens luktförnimmelser vara annorlunda än våra. Vilket som är orsak och verkan går inte att avgöra, men alla hundens viktiga funktioner styrs av lukter, föda, parning, rangordning, osv. Under någorlunda bra förhållande kan en hund ta ett spår som är mellan ett och två dygn gammalt. Det har jag sett med min egen schäfer. Hon har också lokaliserat människor på upp till 700 meters avstånd, spårat på asfalt, is och i vatten. De kan men vi förstår inte riktigt hur. Allting luktar, även om inte vi känner lukten. När vi rör oss faller doftmolekyler från kroppen och kläderna. Dessutom avger vi doftmolekyler genom skosulorna. På mindre än en halvtimme tränger lukten igenom sulan på en helt ny gummistövel. På allt som vi rör vid fastnar vår vittring. Skillnaderna mellan hundraserna är inte så stora; kort eller lång nos, om hunden jagar på syn eller doft spelar inte så stor roll. En hund med kort nos, t ex boxer, har kanske halva antalet luktceller jämfört med en med lång nos, som schäfer. I förhållande till oss är ändå boxern en suverän spårare. Det som framför allt skiljer hundarna åt är motivationen. Om du lägger ett spår över en äng händer en massa saker som hunden sedan luktar sig till. Du sätter ner fötterna och krossar växtdelar, rör om i jordytan, avsätter vittring från fötterna. Växter stryker mot dina ben och din vittring fastnar där. Luktmolekyler faller från dina kläder och blåser kanske en bit åt sidan. Det är mycket att hålla reda på för hunden. Om då inte spåret får ligga tillräckligt länge går hunden som i en tunnel med massor av vittring åt alla håll. Hunden behöver inte ens doppa nosen mot marken, den kan följa spåret ändå. För att få en hund som säkert spårar människor måste vi använda mer av vad vi vet i träningen. Två sorters luktmolekyler finns, vattenlösliga och fettlösliga. De vattenlösliga har lättare att försvinna eftersom de avdunstar tillsammans med vattnet. De fettlösliga binder hårdare vid underlaget och stannar därför kvar längre. Om hunden ska bli riktigt säker på att spåra människor och inte bara följa ett luktspår i allmänhet, måste vi variera underlaget, träna vid olika luftfuktighet, vid olika temperaturer, i vatten och på snö och is. Då plockar vi bort risken att hunden följer ett allmänt luktspår och får en hund som följer människans egen lukt eftersom hunden följer den vittring som är gemensam för de olika underlagen. Det kräver mycket motivation och stor koncentrationsförmåga hos hunden. Det verkar som om hunden upplever lukter på ett annat sätt än vi. När jag skriver ordet kaffe kan vi alla framkalla lukten av kaffe. Men det är inte en doft. Kaffearomen är sammansatt av omkring 700 olika ämnen och det är den sammansatta aromen av alla dessa ämnen som vi upplever som kaffe. Det verkar vara så att hunden i mycket större utsträckning (hur stor vet vi inte) känner alla de enskilda lukterna och lagrar dem i minnet. Det behövs bara ett fåtal luktmolekyler per kubikcentimeter luft för att en hund ska känna och identifiera en lukt. Därför kan en hund lokalisera minor som legat nedgrävda i marken i flera år, kan hitta föremål och lik som ligger på flera tiotals meters djup, hitta narkotika som ligger i bensintanken inlindad i många lager plast. De otroligt svaga lukterna finns där utan att vi märker dem, men hunden kan känna dem. Troligen är det just den otroliga känsligheten i hundens nos som gör det möjligt för hunden att avgöra vilket håll ett spår går på. I ett vanligt spår som en människa eller ett djur gjort skiljer det kanske en halv sekund i ålder mellan de olika avtrycken. På den halva sekunden händer en del med vittringen, avdunstning, kemiska föreningar och annat. Hunden kan känna skillnad mellan de olika avtrycken. Men hur kan vi bara gissa. För ett antal år sedan gjordes försök på dåvarande Statens Hundskola i Sollefteå. En person cyklade längs en grusväg utan att sätta ned fötterna. Efter en stund släpptes en hund vinkelrätt mot stigen. Hunden konstaterade spåret och började följa det. Ett antal hundar genomgick samma prov i tur och ordning. I hälften av fallen valde hundarna att följa spåren åt fel håll. Eftersom spåret var sammanhängande kunde inte hundarna avgöra åt vilket håll det gick. Då klistrades en fem centimeters skinnlapp på det ena cykeldäcket och provet gjordes om. Det blev en ålderskillnad mellan varje gång skinnlappen rörde marken och hundarnas spårresultat förbättrades drastiskt. Då kunde de avgöra vilken riktning spåret tog. Hundens luktförmåga är ett fascinerande ämne som vi kommer att återkomma till. Nästa vecka ska vi se lite på hur väderleken och underlag påverkar hundens förmåga att känna lukter.