Nöjeskrönikan: Vår lataste reporter värd en hyllning

Som Tintin-diggare blir jag ibland misstänkt för att ha valt yrke efter den belgiske seriefiguren. Så är det inte, men jag älskar avundsjukt hans journalistiska metod: att gå runt hörn. När Tintin går runt ett hörn stöter han ofelbart ihop med den excentriske miljonären Rastapopolous eller exil-revolutionären Alcazar. Och så är äventyret i gång. Själv stöter jag på sin höjd ihop med någon liten tant som är ute och går med sin tax. Den mest spännande följden av det är att tanten välter. Och taxen blir arg. Tintin utmärker sig i sin journalistroll som bekant genom att aldrig egentligen jobba. Ser man någonsin "den kände journalisten Tintin" med ett anteckningsblock? Jagas han av redaktionschefer som kräver en förklaring till vad i alla glödheta sopprötter han haft för sig i Sydamerika i tre veckor? Tecknaren Hergé lät sin hjälte fara iväg på sitt första äventyr - till Sovjet - den 10 januari 1929. Det blev 23 fullbordade äventyr, vilka vi känner främst genom de omtecknade färgalbum som gjordes på 40-, 50- och 60-talen. Påpassligt kommer i år nyöversättningar, som "drar nytta av den senaste Tintinforskningens rön", som Bonnier Carlsen uttrycker det. Tintin demonstrerar, liksom Tom Puss och Asterix, att hjältefiguren inte nödvändigtvis är den minnesvärda fokuspunkten. Han eller hon kan tvärtom vara både menlös, könlös och rent ut sagt snuv-trist. Chanserna till identifikation blir större om huvudpersonen är neutral. Åtminstone i tävlan med färgstarka, felbara bifigurer som kapten Haddock, och rena skurk-karaktärer, såna vi älskar att hata. I Holland kallas Tintin Kuifje, i Japan Tan Tan och i Tyskland, där man gärna skärper sig lite extra när det gäller att vara bisarr, kort och gott "Tim". I samma land - var annars - kallas Dupondtarna "Schulze und Schultze", medan de på arabiska är "Tik & Tak" och spanska "Hernandez & Fernandez". Hur dessa identiska herrar, åtskiljbara endast genom hur de kammar sina mustascher, kan undgå att vara släkt är ett av världslitteraturens stora mysterier. Jag kan svälja det, men inte Tintins stora svek: Att han i sitt sista äventyr, "hos gerillan" från 1976, slutade bära golfbyxor. I dag börjar rättegången mot Mijailo Mijailovic och, förmodligen ännu omtumlad av den bistra, meningslösa tragedin, slår mig två fullständigt irrationella tankar. För det första att det var länge sedan en mördare med dubbelnamn ställdes inför rätta (senast var det Sirhan Sirhan som sköt Bobby Kennedy 1968) samt: Vad har Mijailovic för musiksmak? Jag har ju länge, med grund i viss privatspaning, drivit tesen "visa mig din skivsamling och jag skall säga dig vem du är". Grunden för den befriande fördomsfulla hållningen är inte fullständigt lös, vill jag hävda, den baserar sig på iakttagelser av musiksmakens intima koppling till karaktären och dess identitetsförstärkande funktion. Är jag en Pavarotti-kille, med allt vad det innebär av finkulturella ambitioner och en förkärlek för välfyllda bufféer? Eller en pandasminkad Broder Daniel-broder, missförstådd av allt och alla? Eller föredrar jag kanske att dra runt i tuffa gäng med killar utklädda till Christer Sjögren? Det borde, teoretiskt sett, avslöjas av min skivsamling. Men hur ser skivhyllan ut hos en ministermördare? Jag tror inte att människor som lyssnar på Marilyn Manson går ut och har ihjäl folk. Tvärtom, all god musik och konst hjälper dig att formulera frågor om dig själv och själva "alltet", att ta itu med känslor, reflektera och, oundvikligen, växa. Och Marilyn Manson är, om han ursäktar påhoppet, god konst. Jag vill gärna tro att Mijailo Mijailovic inte alls lyssnar på musik. Att han är helt blockerad för nyanserna i kulturella yttringar, och har blivit sådan genom försummelse - såväl från sig själv som från omgivningen. Jag vill tro att Anna Lindh levat i dag, om bara lille Mijailo i rätt tid plockat upp en Marilyn Manson-platta. Lars Thulin har inte slutat bära golfbyxor. Han har aldrig börjat.