Nöjeskrönikan: Väggkravlarenen illa animerad nörd
Precis som trailern gav anledning att befara, så ger de påkostade dataanimationer som vi fått vänja oss vid i varje amerikansk storfilm ett störande, artificiellt intryck. Somliga säger att det ska vara så - Spindelmannen är ju en seriefigur. Visst. Och påven har egentligen inte en rolig mössa - han är född sån. På sätt och vis känns det trösterikt att inte ens en megabudgetfilm kan skapa figurer som lurar ögat. Än. För jag gör mig inga illusioner om hur illusionsavslöjande mina ögon kommer att vara om tio år. Dels kommer tekniken att ha utvecklats - dels kommer jag att vara mer skumögd. Jag tror att alla gamla filmstjärnor, eller över huvud taget alla som någonsin fotograferats ur flera vinklar, kan komma tillbaka på vita duken. Bara de har ett marknadsvärde - som Bogart, Marilyn Monroe, James Dean eller varför inte Garbo. Tänk dig frestelsen för en regissör att kasta in Marcello Mastroianni i en liten biroll. Eller att liksom bara låta Steve McQueen köra förbi, i en liten bilroll. Tekniken bör snart nå dit hän att man kan återskapa folk i datorn, få dem att tala med en röstmodulator och röra sig enligt ett fejkat tredimensionellt mönster. Borde inte vara så svårt. Säger jag, som inte ens behärskar de simpla bildprogram som minsta skoltidning jobbar med nuförtiden. Sedan kommer alla möjligheter att återskapa artister för scenen. En tredimensionellt projicerad Jim Morrison intar åter scenen med The Doors. Elvis sjunger duett med Buddy Holly på MTV-galan och George "Flygmalajen" Formby spänner än en gång på sig mandolinen och åker på världsturné. Äldre skådisar tvingas patentsöka sig själva, så att ingen går och gör nya Bondfilmer med en ung Sean Connery. Otroliga rättighetsbråk uppstår, släktingar dras in, Michael Jackson köper Beatles och Paul McCartney tvingas betala för att visa sig offentligt. Och hur var det med Spindelmannen? Ja, bortsett från att Tobey Maguire gör Peter Parker till en 14-årig nörd, att den gamle väggkravlaren fått alldeles för få roliga repliker och att manusförfattarna raderat ut "Spideys" egentliga kärlek, Gwen Stacey, så var väl filmen helt okej. VECANS LÄNKTIPS MÅSTE BLI JAGUARO.ORG, som leker smakpoliser med sin lista "100 albums you should immediately remove from your collection". Lika förnärmande som underhållande. Listan hugger inte mot självklara skäms-plattor som Milli Vanilli, N´Sync och Toto, utan mot de hypade artisterna, som bara har sin kvalitet i att de är nya. Eller plattorna vi skyltar med men aldrig egentligen spelar. Och de artister vars musik historien obarmhärtigt avslöjat som skramlet av mycket tomma tunnor. Här hittas exempelvis Pink Floyds "Dark Side of The Moon", Polices "Synchronicity" ("att gilla den är att anse sig vara socialt upplyst utan att behöva uppamma någon riktig empati"), Beatles "Let It Be" ("för mycket Paul, för lite John och George"), Led Zeppelins "Physical Graffitti" ("den primära inspirationskällan för Spinal Tap"). Omdömet om U 2:s "War" är inte nådigt. Bono lär ha sagt att "Vi gör soulmusik. Soulmusik är vad du får när det som finns på insidan förs ut till utsidan". Fel, fel, fel, rättar Jaguaro: "Vad du får när det som finns på insidan förs ut till utsidan är avföring, mr MacPhisto". Till min fasa spottar man även på Nirvanas "Nevermind" ("överskattad Pixies-hyllning, spelad på varenda förbannad studentkorridor - istället för Pixies"), och White Stripes "White Blood Cells" ("gick vi inte igenom den vita blues-punk-grejen med Jon Spencer?"). Listan toppas dock av The Clash "Combat Rock". Betyget för Red Hot Chili Peppers genombrott "Blood Sex Sugar Magik" är kul: "give it away, give it away, give it away now!". Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och mutas helst med Iggy-biljetter till Gröna Lund på torsdag.
