Nöjeskrönikan: Teven ett surrogat för sofflocksrockare

Hultsfredsfolket har lierat sig på ett lite tveksamt sätt med ZTV, vilket visserligen garanterat god exponering, men ligger farligt nära ett totalt utförsäljande av hela festivalen. Hultsfred används numera till att sälja allt från hundschampoo till korvar med namn som man gör bäst i att inte försöka uttala. Nå, rockfestivaler är ingalunda bäst på bio, eller ens tv. Det är bara ett fegis-surrogat för den som vill slippa gnugga skuldror med tusentals förrymda övre-tonåringar vilka äntligen kommit ifrån mammas beskydd, tankat upp med hembränt och färgat håret med en välriktad paintballkula. Många är skrönorna om festivalbesökare som varit vakna 48 timmar i sträck, festat om på tältplatsen och sedan somnat i en dyngpöl exakt femtio sekunder innan det enda band som de verkligen ville se går upp på scenen. I sådana sammanhang kan man ibland känna sig lite malplacerad - eftersom man, så där lite lagom naivt, råkar vara intresserad av musik. Dess värre funkar inte tv-surrogatet. På teven orkar jag inte följa en konsert i mer än tio minuter. Att se rock på tv är ungefär lika givande som att kolla in fisk i ett i akvarium, och liksom försöka föreställa sig hur de skulle dofta och smaka efter en vända på grillen. Rock och etermedia har inte alltid gått så väl ihop, om det vittnar 50- och 60-talens skandalvarningar och censurivran. Det är inget mindre än ett mirakel att begåvningar som exempelvis Jimmy Page lärde sig många av gitarrspelets tricks genom att se andra gitarrister spela på tv - på den tiden, märk väl, då videobandspelare var ren science fiction. Smått nostalgisk minns jag min ungdoms nattsändningar av "maratonrock" från tyska Rockpalast. Det var inte klokt egentligen, man sög i sig varenda ton från halvtaskiga band som spelade för berusade tyskar i sporthallar stora som kalkbrott. Under tiden gled man långsamt och omärkligt ur tv-soffan ner på golvet, och somnade till sist likt en klubbad snigel, med ansiktet i en liten dreglad pöl.  Man var svältfödd på rock i tv på den tiden - det vill säga skarven mellan 1970- och 80-tal - och man tog vad man fick. Överbeskyddande ungdomsprogram, flåshurtig underhållning med tokroliga sketcher, efterblivna intervjuer i "var får ni allt ifrån"-stil gjorda av knappt engelsktalande ursäkter för journalister. Staffan Schmidt, kompisfarbrorn Leonard Eek, den tuperade Staffan Dopping - det var bara att gapa och svälja. Ett förvånansvärt bra 80-talsprogram fanns: Måndagsbörsen. Där presenterades artister som Ramones, Stray Cats, U 2, Depeche Mode med flera för första gången för en svensk publik. Och eftersom det inte fanns några syntetkanaler att smita till kunde man lita på att alla tittade. Antagligen var det därför skivbolagen gärna ville ha sina artister med i det annars ganska underliga programmet, som sändes live med salen full av middagsgäster. Klassisk är Staffan Schmidts intervju med Ultravox, där han envisades med att felöversätta låttiteln "Vienna" med Venedig. Ultravoxkillens leende blev allt mer ansträngt, men han fick i alla fall fram att det faktiskt var Wien det handlade om. Varpå Schmidt säger något i stil med "javisstja", och lämnar över till scenen där "gänget" - ett favorituttryck bland ärrade presentatörer - Ultravox nu skulle spela Venice - som alltså betyder Wien. Man tog sig för pannorna i stugorna. Eller, det är i alla fall min minnesbild av det. Nu är förstås problemet det motsatta mot förr. Nu har vi 50 kanaler att välja mellan, och översköljs av ett massmediaflöde så mättande att ingenting längre känns speciellt. På ett sätt är tv-festivaler bra, förstås: som övning inför verkliga besök. Nybörjaren slår lämpligen upp tältet i vardagsrummet framför teven, lever under sändningstiden enbart på folköl och knäckebröd och, för att få lite autentisk känsla, spärrar av badrummet. Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och tänker uppleva Roskilde på riktigt.