Nöjeskrönikan: Tacktalet - anförandet som Gud glömde

Det finns tre viktiga, absolut essentiella saker att hålla i minnet när man håller tacktal. Dess värre kan jag för ögonblicket inte påminna mig en enda av dem. Och jag lär inte göra det i talarstolen heller. Däremot kan jag erinra mig hur man inte ska göra. Det är bara att titta på valfri tv-gala - och så här års är det ren rysk roulette att försöka zappa sig igenom kanalutbudet utan att träffa en - och se hur även din genomsnittligt publiktränade kändis stammar sig igenom ett "spontant" tacktal, direkt "från hjärtat" och "en skrynklig fusklapp" som förmodligen innehåller version E 6. Eller åtminstone något som är lika långt och tråkigt som den. Och idrottsgalor, tala inte med mig om idrottsgalor. Idrottsmän från de kärva vidderna, människor som i sin otillkrånglade livsfilosofi inte kan tänka sig att det finns mer att säga om en idrottslig bragd än "de é bar´å åk", ska plötsligt stå uppklädda inför publik och vara spirituella. Mama Mia. Betänk att många av dem hellre kastar sig utför hisnande isbranter, springer fyra mil före frukost eller, rent av, slåss med 21 andra idrottsmän om en liten boll, än ställer sig upp och håller tal. Det är förstås inget specifikt för idrottsmän. Nio av tio människor dör hellre än håller tal offentligt, vilket innebär att de på begravningar hellre ligger i kistan än håller tal vid den. Ett av de snyggaste Oscarstal jag sett var den skådespelare som klev fram till micken och mest skakade glatt på huvudet, utan att kunna få fram ett ord. Så såg han ut som om han gav upp, och plockade fram en liten lapp ur kavajfickan. Men han läste den inte, uatn bara höll upp den. "Speechless", stod det. Lysande. Mindre smickrande för denne hjälte är att jag inte minns vad han hette - än mindre vilken prestation han belönades för. Däremot minns jag vem som tackade "alla jag någonsin träffat i hela mitt liv" för sin Oscar. Det var Kim Basinger. Ett snyggt sätt att understryka sin egen ödmjukhet - eller åtminstone framställa det som om man sett ordet i ett lexikon någonstans - är att ge andra uppmärksamhet av priset. Som ens medtävlare, eller de människoöden som filmen handlade om. Exempelvis dedicerade Steven Spielberg sin Schindlers List-Oscar 1993 till "de sex miljoner som inte kan titta i kväll". Den fåordige Harrison Ford fick ett skådespelarpris, om än inte en Oscar, och påstod sig ha två tal förberedda. "Jag tar det korta", förklarade Ford, och sa helt enkelt "Tack!". Men så ändrade han sig. "Det verkar som om det finns tid för det långa talet också. Tack så mycket!". Bette Davis lär ha rundat av sitt Oscar-tal 1952 med följande bevingade uttryck: "C'mon Oscar, let's go get drunk". Okej, om du ändå måste hålla tal. Ägna inte dina skor större uppmärksamhet än publiken. Förbered några stolpar på en lapp, stoppa den i fickan - och må Gud kittla dig med en blixt om du tar upp den igen. Skriv också ner alla du vill tacka - och fråga dig sedan hur många av dem som skulle tackat dig. Kapa hårt. Håll dig till att tacka dem som varit direkt involverade i den aktuella arbetsinsatsen. Tacka inte cateringen. Visst kan det vara snyggt att skänka en tanke åt kulissernas småfolk, men misstänksamt lagda lyssnare kan få uppfattningen att du lägger större vikt vid maten än vid konstnärliga värden. Och det vill vi inte att någon ska få reda på, eller hur? Vill du vara lite ädel, så inkludera någonting om konstens roll och vikten av den prisutdelande organisationens arbete. Var ödmjuk, men inte självutplånande. I svåra fall: träna en ödmjuk min i spegeln hemma ("Älskling, ser det här ödmjukt ut?", "Nej, det där är girighet"). Och glöm inte vad en Oscar, en guldbagge eller en Grammis egentligen och ytterst ute är: en ovanligt spektakulär dörrstopp. Lars Thulin vill tacka Allehandas hårt jobbande IT-tekniker, utan vilka den här krönikan aldrig hade sett dagens ljus.