Nöjeskrönikan: Slutet på en succéhistoria
Jag vet, det är egentligen inget att göra sig lustig över, för det vi bevittnar är med största sannolikhet det tragiska slutet på en succéhistoria som saknar motstycke inom populärkulturen. Och det när man trodde att Michael Jackson han skulle hålla sig på mils avstånd från just sådant. Nu funderar myndigheterna på att ta ifrån Jackson hans barn - av vilka ett för klargörande av tronföljdsfrågan döptes till "Prince Michael" och ett annat, för den händelse att kronprinsen på något vis skulle fallera, till "Prince Michael II". Vad menar de, anses inte Michael Jackson vara en god förebild och rollmodell? Förlåt, nu halkade jag dit igen. Själv slipar jag på en, som jag tror, högst säljbar idé för nästa super-dokusåpa. Jacksons ranch Neverland är ju ledig för uthyrning just nu. Skulle vi inte kunna ta och dumpa samtliga deltagare från Farmen, Robinson, Fångarna på fortet och Big Brother där och låta dem härja fritt? Ja, inte för att filma dem, menar jag. Bara helt enkelt dumpa dem där. Är det ett ålderstecken, eller är det fler än jag som grips av akut tröttma av "Expressen Fredag"? Senaste utgåvan av denna grälla, sex- och kändisfixerade lilla gottköpsbilaga skyltade med A-Teens-Marie ("Jag älskar urringat") och Backyard Babies ("Vi gillar porr") och innehöll genomgångar om vilka kändisar som klär sig värst och bäst (om jag minns rätt vann Markoolio alla kategorierna). Artiklar där kändisar kommenterar andra kändisar (Alexander Bard om Björn Ranelid: "han ser neurotisk ut och som om han fått något stort och väldigt hårt upptryckt i sig") varvas med artiklar om kändisar som älskar varandra, kändisar som hatar varandra och intervjuer där kändisar får svara på frågor om hur det är att vara kändis (Robinson-Emma: "Man blir ju en förebild och det är jätteroligt") och när de senast träffade en annan kändis. Jamen jamen, gudars amöbor, vad är det här? Jag är visserligen principiellt emot bokbål, men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Kan nån förklara hur man blir en riktig artist? frågar Markoolio på sin nya platta, och drömmer om att vinna grammisar och respekt och sitta i knät på Aftonbladets Per Bjurman. Ja visst: Skärp dig, för böfvelen! Varsågod, ingen orsak. En del har undrat varför det inte fanns någon basist med vid "det stora giget i skyn" i förra veckans krönika. Just det - på det perfekta giget slipper man äntligen basisterna! Ja, ni vet väl hur många basister det behövs för att byta en glödlampa? Inga alls - organisten kan fixa det med sin vänstra hand. Nej, skämt åsido, det visade sig vara märkligt ont om duktiga, döda och duktigt döda basister. Sid Vicious vill jag helst inte ha i närheten av en bas igen, Jaco Pastorius spelstil ger mig brytningar av vattuskräck och Cliff Burton, Metallica-basisten som dog vid en olycka på svenska vägar, har jag ingen relation till. Det finns ju alltid Phil Lynott, eller fanns, menar jag, men hans fingerfärdiga melodispel platsade egentligen främst, och kanske bara, i Thin Lizzy. Nej, tvingas jag välja någon så slår jag till med The Doors basist. "Ha!" utbrister vän av ordning, "Doors hade ju ingen basist!". Okej, era envetna felfinnare, det var organisten Ray Manzarek som skötte basen, och det inte ens med vänsterhanden utan med vänsterfoten. Så bandet fick aldrig sin rättmätige basist - och det är honom jag nu hyllar. Den namnlöse, bortglömde, eventuellt rentav ofödde basist som blev arbetslös på grund av Ray Manzareks vänsterfot lämnades irrande på gatorna, där så många goda män irrar medan de stora scenerna behärskas av figurer som Kid Rock, Limp Bizkit och Atomic Kitten. Ja, livet är både hårt och orättvist - och sett ur den synvinkeln är det ju rena trösten att det dessutom är kort. Lars Thulin tänker inte åka apartheid-taxi med bolag som sorterar sina chaufförer.