Nöjeskrönikan: Nya Tintin: bättre tryck,mindre svärta

Alla Hergés 23 album med Tintin, vår beskäftige och lagom personlighetslöse unge "journalist", ges nu ut på nytt av Carlsen Comics. I den ordning som de faktiskt tecknades och en ny översättning där Björn Wahlberg ersatt det gamla radarparet Karin och Allan B Janzon. Den naturliga skepsisen till allt och alla som har konstlade "z", "x" eller förfelade förfiningar, typ "H-son", instoppade i namnet kan här kastas över bord, för det var Karin och Allan som gav kapten Haddocks märgfulla kraftuttryck svensk dräkt - varav följde klassiker som "anfäkta och regera", "alabasterskalle" och "ditt illa uppstoppade ugglespektakel!". Av de nya har jag bara hunnit förkovra mig i nummer tre, Tintin i Amerika från 1931 (omtecknad 1945). Och förutom ett nytt typsnitt, som låtsas vara handtextat, kan man konstatera att skillnaderna från mitt Janzon-exemplar från 1975 är ungefär lika små som Tintins faktiska insatser på journalistikens område. Om något var språket mer flytande förr. Exempelvis låter Wahlberg gangsterkungen Al Capone mana sina mannar med "situationen är entydig" och "här är mina order". Medan Janzons nöjde sig med "Saken är enkel", och att helt enkelt återge den utdelade ordern. En ögonbrynshöjare är att alla afro-amerikaner strukits eller tecknats om från karikatyrfejs till politisk korrekthet. Till den nya utgåvans försvar ska sägas att den med fotnoter förklarar referenserna till andra äventyr, eller aktuella världshändelser. Indianernas "små barn" är numera "papooser" och kraftuttryck som "jäkla otur" är fegt men barnvänligt utbytta mot "tusan också!". Man kan inte säga att språket doftar samtid - men det vore ju också underligt för en historia som utspelar sig i förbudstidens USA. Största vinsten för unga generationer är egentligen att trycket, och papperet, nu är bättre. Men det stora kraftprovet återstår för Björn Wahlberg: album nummer nio, "Krabban med guldklorna". Då dyker allas vår Haddock upp, nämligen. Om kaptenen säger saker som "tusan hakar" och "fy bubblan vad tarvligt", då ringer jag EG-domstolen. Omläsningen gav mersmak, och redde ut ett missförstånd. Jag hade för mig att just "Tintin i Amerika" var det äventyr där man får se Tintin jobba - inte bara driva omkring ansvarslöst och, i likhet med Fantomen, ignorera rådande karantänlagar för husdjur. Nej, den enda gång som "nördarnas James Bond" nedlät sig till att föra anteckningar och senare faktiskt lämna en rapport är i "Tintin i Sovjet". Sedan nyktrade han till, lade ner pennan och drev fortsättningsvis bekymmerslöst runt i världen i 45 år. Resereportage som livsstil, det tänker jag föreslå min chef. Fast jag ringer nog från Peru. Extra, extra, första intervjun med Agnetha Fältskog på 17 år! "Sen kväll med Luuk" gjorde förvisso ett scoop i fredags, och man kan väl förlåta redaktionen för att i upphetsningen ha försökt få det att se ut som om Agnetha intervjuades direkt. Är man på gott humör, och det är det ju trots allt en människas högsta plikt att vara, kan man även överse med att de gick med på att bara prata om nya plattan. Svårare att svälja är att den upphaussade snart-kommer-hon-snart-kommer-hon-och-dääär-var-det-över-intervjun inte innehöll ett endaste dyft. Noll. Platt intet. Det enda man hann snappa upp var att Fältskogskan mådde bra, hade fyllt år och var nöjd med sin nya platta. De knapphändiga och illa stavade semestervykort mina åttaåriga kusinbarn skickar framstår plötsligt som matiga och informativa. Obesvarade blev frågor som "varför var du inte med de andra abborna i London?" och "hade du gjort plattan över huvud taget om du inte hade varit först med att sälja ut dina låträttigheter?". I stället fick vi plattityder som "väldigt skönt att den (plattan) kommer ut nu och att vi har klarat av det och att det har blivit så bra som det har blivit". Samt, lite mer oroväckande, "just nu vet jag inte själv var jag är". Lars Thulins favorit bland kapten Haddocks skällsord är "kramsfågelmördare".