Nöjeskrönikan: Livet är inte lätt för en gatumusikant

NÖJESLYSTET Gatumusiker av den lösdrivande sorten brukar likt flyttfåglar dra söderut när kylan kommer. Men ni kan lugnt räkna med att alla som inte fått ihop till biljetten - och anledningen kan man ju bara spekulera i - kommer att stå vid gågator och tågstationer och skråla julvisor med näsor lika röda som Rudolfs. Många människor finner gatumusiker lika charmiga som radiakläckor, likställer dem med knarkare och hemlösa och ropar på polis. Och då beror det inte, åtminstone inte först och främst, på deras sätt att hantera klassiker som "Yesterday" eller "El condor pasa". Djupt grundmurad i oss nordiska lutheraner finns den gamla fabeln om myran och syrsan. Ni vet den arbetsamma myran som sliter och släpar hela sommaren för att bygga upp sina vinterförråd, medan den lättjefulla syrsan spelar fiol, röker jazztobak och hänger med klasar av tonåriga groupies. Eller, så var det kanske inte i Aisopos fabelversion, men något ditåt. För oss kylslagna arbetsmyror som hastar förbi med plikten i blick är gatumusikern syrsan personifierad. Och trots att de flesta av oss gladeligen skulle välja syrsans roll utan en sekunds betänketid, så ser vi ner på honom. Inte jag, dock. Jag slänger alltid en slant - om så bara en spänn - till den stackare som bara vill förgylla en hård och kall värld med lite musik. Jag har nämligen varit där själv. Yes - det är dags att erkänna och berätta om mina hårda, kringdrivande dagar som luffande gatumusikant, med världen som arbetsfält. Eller, egentligen var det väl bara under en drygt veckolång rockturné till Holland på åttiotalet som jag och mina kamrater spelade på gator och torg, för att dryga ut kassan. Gagerna för ett okänt garagerockband från Sverige låg inte precis i Pink Floyd-klass - och då hade vi ändå Pink Floyd som förband på en konsert. Visserligen bara i form av en visning av "The Wall", men, som det brukar heta, ändå. Glada i hågen osäkrade vi dragspel, akustiska gitarrer och maraccas och öste låtar som "Sugar in the Morning" och "Whisky Drinking Woman", presenterade som "very old Swedish folk songs". Och bara på ett ställe hände det att vi blev attackerade med handväskor. I Amsterdam såg jag förresten en av de bästa gatumusiker jag sett. Beväpnad med en svart Les Paul stod han utanför centralstationen och lirade rockklassiker, med bjällror på fötterna och en gitarrförstärkare så liten att den hade kunnat sväljas hel. Fast den allra bäste såg jag i London förra sommaren. Inte en av de där enmansorkestrarna man så gärna ser i London, med bastrumman som en rymlig men lite opraktiskt utformad ryggsäck. Nej, det här var en medelålders kille som lirade blues och rockabilly på halvakustisk gitarr så att strängarna började glöda och lysa upp Soho-mörkret. Och jag tänkte att "den killens namn ska jag lägga på minnet, han kommer att bli något". Vad det nu var han hette. I Londons tunnelbana har man för övrigt nyligen, efter åratal av hård kamp för att förhindra att det sköna ljudet av maskiner, framsteg och transport störs av ovidkommande musik, beslutat införa licenser för "buskers", som de kallas. I en första omgång i våras dök 500 musikanter upp inför den panel som delar ut licenserna. Det lustiga med de engelska licenserna är att de kan dras in om - mot förmodan - musikanten är för duktig. Det är förmodligen det enda exempel på artisteri där medelmåttighet är ett plus - om än inte ett absolut krav. Det går nämligen bra att vara genomusel också. Annars är risken stor att en folkmassa bildas och hindrar framkomligheten. En gatumusiker som har en bra dag får sansa sig, stämma av gitarren en smula och försöka att inte avvika för mycket från traditionell hissmusik. Det finns förstås undantag från regeln om den gode gatumusikern. Till exempel den långhårige och rödögde hippie som i åratal ekade Beatles och Doors nere i Lunds tunnelbana - ja, gångtunneln under centralstationen. Och, undantaget gäller naturligtvis alla gatumusiker som ställer sig under mitt sovrumsfönster. Lars Thulin undrar när en tomte blir grötmyndig.