Nöjeskrönikan: Jag - en monopolkramare

Rätten att få supa skallen i bitar är en urnordisk helgedom - fast vilket nöje är det egentligen? Låt mig först poängtera att jag lika lite skulle vilja bli nykterist som jag vill bli vegetarian. Vissa saker gör man mot bättre vetande, och liksom hoppas att ens argument inte ska te sig allt för ihåliga gentemot moralens och anständighetens bud den dag en eventuell räkenskap ska göras upp. Fast rökning är inte en av dem - hey, jag lurar gärna mig själv, men jag är inte galen! Vill jag suga i mig generösa doser brända industrikemikalier - skattefritt - kan jag alltid klättra upp i gummifabrikens skorsten. Men ett glas då och då, det är inte dumt. Kan rentav vara njutnings- och stämningsförhöjande, och ge bildande upplevelser. Förutsatt, förstås, att man behåller tillräckligt många hjärnceller för att lagra minnet av dem. Råsupandet för att med raska anti-evolutionära kliv ta sig tillbaka till neandertalnivån - en kvarleva från tonåren när man började göra nytta av det faktum att alla barn vet var föräldrarna gömt nyckeln till spritskåpet - det är möjligen underhållande i skrönform dagen efter, men bara då. Alltså är jag något så bisarrt som en vän av Systembolaget - en monopolkramare. Jag förknippar inte systemet med byråkrati och förmynderi, utan med ordning och reda och kvalitetstänkande. Herregud - var det jag som sa det? Jag lovar, jag var inte vuxen när jag vaknade i morse. Systemet kunde förstås ha bättre öppettider, möjligheterna att från utlandet själv beställa en och annan flaska borde vara större och inte blir jag direkt glad över förmånen att få betala mer för dropparna än, säg, en dansk, en tysk och så Bellman. Ändå tror jag att det är för tidigt att släppa spriten fri. De senaste 20 åren har vi lärt oss mycket om den märkliga konsten att dricka alkohol utan att kräkas, men vi har långt till det förståndiga njutandets raffinemang. Som eldvatten på min kvarn tar jag färska rapporter från Köpenhamn om att gatubilden nu ändrats. I stället för att vara förfärligt full av fulla svenskar är den nu hemskt full av fulla inhemskingar. Och trots att spriten blivit billigare i butikerna, så har den inte blivit det på krogen. Folk sitter förstås hemma och värmer rejält innan de går ut på nattlek, vindögt smuttande på en och samma grogg hela kvällen. Det är inget bra för nöjeslivet, som på gott och ont till stora delar roterar kring spriten. Det går inte att få lönsamhet i en krog utan öl och vin, och inköpet av en normalstor konsertbiljett skulle tarva ett ingående samtal med din förstående bankman om det inte vore för ölförsäljningen på rockklubbarna. Baksidan av det myntet är att yngre musikälskare stängs ute, eftersom alkoholhaltiga varors existens helst inte ska kunna anas av folk under 18. Det problemet måste arrangörerna lösa, så att den som har åldern inne kan få en öl medan den som inte har det åtminstone kan kolla in konserten. Och myndigheterna får inte vara för kitsliga om det skulle råka saknas hundar, taggtråd och beväpnad personal vid baren. Nå, skulle inte en skattesänkning kunna rädda gamla hederliga Ång-systembolaget? Hälften av det vi dricker har ju aldrig varit föremål för Socialstyrelsens utredningar och varningsmärkningar. Men ju lättare alkohol är att komma åt, desto mer dricker vi. Svensken dricker i dag - ja, inte i dag, hoppas jag, men under ett år - 9,93 liter ren alkohol per person. Det är en hel liter mer än för två år sedan. Något säger mig att konsumtionen inte precis skulle minska om vi drog en sprit-pipeline över bron. Den rena skatten på en liter renat är 200 spänn. I Danmark har den, om jag räknat rätt, precis sjunkit från 130 kronor till - gulp - 70 kronor litern. Att kapa halva alkoholskatten tror jag vore ödesdigert. Däremot måste den nog ner ett snäpp - men det här är en alkoholfråga som bör behandlas nyktert. Lars Thulin är i jämställdhetens namn exakt lika ointresserad av damfotboll som av herrfotboll.