Nöjeskrönikan: Ett blodigt stycke sadomasochism

Fascinerad av debaclet kring den pånyttfödde katoliken Gibsons film väntade jag mig antisemitiska budskap och grundligt pisk av den moralfilosof som västvärlden håller för den störste. Det blev inget av det förra, men generösa doser av det senare. Innan vi går in på detta remarkabla stycke religiös sadomasochism - med budskapet "Jesus led för våra synder - och vi skojar inte" - så låt oss begrunda Jesus, Filmhjälten. Brittiske skådespelaren Robert Powell valdes ut till Zefirellis tv-serie "Jesus från Nazareth" 1977. Och hur gick det sedan? Ja, Powell har fått gestalta både doktor Higgins i "Pygmalion" och doktor Frankenstein. Willem Dafoe gjorde en grubblande Jesus i Scorseses "Kristi sista frestelse" 1988, men fick sedan lustigt nog mest spela skurkar: minnesvärt i exempelvis "Wild at Heart" och, på ett sätt man mer försöker glömma, i "Spiderman". Och gröna tights.  Vår egen Max von Sydow gjorde sin insats 1965, med en framgång som folk inte talar om än idag, i "The Greatest Story Ever Told". Med Charlton "inte-utan-mitt-handeldvapen" Heston som Johannes Döparen. Jo, jag lovar. Efter det var ju Max gjuten, eller hur, som prästen Merrin i skräckisen "Exorcisten" och den tveskäggade kejsar Ming i "Flash". Jag är inte mer religiös än, säg, en ordinär badrumstvål. Men jag lever mitt liv i den kristna etikens anda, och vill inte åsamka andra lidande - mer än kanske lite tvål i ögonen ibland när de gjort något dumt.  Men det blodiga våld som Gibson utsätter Jesus för skulle skrämma männen bakom "A Clockwork Orange" och "Motorsågsmassakern" randiga, och få vampyrer att hoppa jämfota för att behålla självbehärskningen. Däremot är skuldfrågan förvånansvärt balanserat belyst. Är det någon som utmålas som ond, så är det den som biter sig fast vid makten med ett eget monopol på sanningen. Frågan om vem som var mördaren ter sig, ur min ödmjuka synvinkel, lite överflödig. Lika lite som Judas kan anses skyldig för sitt angiveri, eftersom han fullföljde en förutbestämd roll (fast det där med kindpussandet var kanske lite överentusiastiskt, om ni frågar mig), så kan någon annan lastas. Jesus skulle dö för våra synder - och som en effektfull final återuppstå, om än inte nödvändigtvis med det hurtfriska tillägget "and for my next trick...". Guds poäng var nog att, en gång för alla och på allmän begäran, ge ett ovedersägligt bevis på sin existens. Sedan har vi inte grälat om annat i två tusen år. Man kan säkert använda även "The Passion" som Gudsbevis. Hur förklarar man annars att både finansiärer och publik sprungit benen av sig för två timmars blodig tortyr - på arameiska? I bakom-kulisserna-dokumentären "antyder" man också sammanträffanden som tyder - ni sa det, inte jag - på att Gud haft sitt finger med i spelet. Som att Jesus-skådisen Jim Caviezel har initialerna "JC" och var 33 år när han gjorde filmen (spooky). Eller att en okänd kvinna störde Mels manusmöte med budskapet "Gud älskar er". Ja, jag vet inte hur det är med er men mitt nackhår står på ända här. Det gör det i och för sig även när jag vågar mig på äventyrligheter som att poppa popcorn i micron, men ändå. Men, frågar jag mig, om Gud finns, skulle han då behöva en PR-konsult? Och om nu Gud, efter en stunds outgrundligt grunnande, ändå kom fram till att han behövde en PR-kille, skulle han då välja Mel Gibson? Gud förbjude. Nå, min favorit-Jesus på film heter inte Jesus alls - utan Brian. Monty Pythons "Life of Brian", om killen som misstogs för Messias, är en lysande satir över bokstavstrogenhet och sekterism, oavsett religion. Filmhistoriens (framröstade) bästa replik kommer härifrån. Brians mamma försöker schasa bort horderna av följare så här: "He´s not the Messiah - he´s a very naughty boy!". Det är väl okej, men själv tycker jag inte det är hälften så kul som när Graham Chapman som Brian strax därpå uppmanar sina följare att sluta agera som en fårskock och tänka själva: "Ni är alla individer, ni är alla unika", manar han. Då är det en av de tusen åhörarna som försynt sträcker upp ett finger och piper: "inte jag!". Lars Thulin antar (också) att Gud kommer att förlåta honom - det är ju hans jobb.