Nöjeskrönikan: Det drar ihop sig till Kalas
Den ambulerande rockfestivalen ser på papperet om möjligt ännu starkare ut än i fjol, då man ändå hade både Soundtrack Of Our Lives och Bob Hund på scenen. Både Kent och Thåström gör inga andra svenska spelningar i sommar än Kalas-turnéns 16 stopp, och det är ett smart drag av arrangörerna. Kent drar på egen hand tusentals fans, Thåström har samlat på sig diggare under drygt 20 år och Hellacopters vaktar, möjligen i maskopi med Backyard Babies, gränsen för hur hård rockmusik kan bli utan att klassas som misshandel. Kalas är nu inne på sjätte året, och börjar kännas som ett givet inslag i Sommarsverige. Ändå har succén vissa år känts långt ifrån given. Kalas kan knappast sägas vara folkligt eller samla storsäljande artister av "rocktågskaliber", men trots det drog man 52 000 åskådare i fjol. Då arbetar man i och för sig efter principen att Muhammed minsann får komma till berget om det ska bli några gruskorn gjorda. Tio städer låg på schemat då - i år är turnén ännu längre, ännu större, ännu styggare. Hur som helst, det hedervärda med Kalas, förutom dess funktion av glädjespridare i de sällan särskilt bortskämda landsorterna, är att när det gäller valet av artister så kommer hänsynen till dessas massmarknads-appeal i andra hand. Banden är kända, visst, och har oftast haft någon låt som nosat runt på topplistorna. Men det skulle inte funka med Tomas Ledin, eller Roxette, eller ens Magnus Uggla. Till sitt Kalas väljer arrangören Pange Öberg, som en gång höll i bandbokningen på Mejeriet och senare Palladium i Lund, med omsorg ur en "mellanviktsklass" där artistisk trovärdighet ännu är värt mer än försäljningssiffror. Och för de band som kommer från undergrunden börjar festivalen allt mer anta formen av en genväg till en större publik, i mångt och mycket utanför storbolagens promotionsmedjor. Kalas saknar i och för sig inte korkade inslag. Ta bara sponsorsvansen, som hoppas kunna rida snålskjuts på artisternas hipphet. Nu är säkert sponsorerna en förutsättning för att Kalaset över huvudtaget ska kunna rulla ut, men jag tycker ändå att man ska hålla undan från, dra gränser för och sätta åsnemössor på folk som deltar i kulturella sammanhang i affärssyfte. Lika lite som jag vill ha mitt vardagsrum kommersialiserat av tv-reklam - en vacker dag hittar de väl på tv-soffor som utsöndrar klister under reklamavbrotten - eller prata med telefonförsäljare som vet vad min sambo heter, vill jag ha mina partyn pajade av bryggerier, chipstillverkare, telekomföretag eller försäkringsbolag. Upplevelser är inte varor. Om du på fullt allvar anser det, då ska jag be att få lägga ett bud på din sommar. Åtminstone solnedgångarna. ALLAS VÅR "VICKAN" HAR FYLLT 25, grattis grattis. Jag kan inte hjälpa det, men varje gång kronsessan fyller år kommer jag att tänka på Kriminella Gitarrers skräniga singel "Silvias unge" från punkåret 1978. En något mer anarkistisk och depraverad sessa - åtminstone för att vara ettåring - ryter "Kris och kaos, depression för Sverige - det vill jag!". Hade jag fått handplocka ett artistuppbåd till min födelsedag, så inte hade jag valt Carola, Lotta Engberg och Kikki Danielsson, inte. Stackars flicka. Hon hade mått bättre av, säg, Jon Spencer Blues Explosion, Bob Hund, Håkan Hellström och, tja, varför inte Stry från Kriminella gitarrer som sjunger "Silvias unge sa: Vad vill ni ha av mig? / för jag är bara trött / i tråkighetens land / Ynkedom och tvång / leder till kollaps/ Ska bli kul att se!". Och inte hade jag valt Daniel Westling heller. ETT BLINT MEDIUM I NÄRHETEN AV HAMBURG påstår sig kunna spå i rumpor. Se där en nyhet av det slag som man ser alldeles för sällan i media. Vad underbart det vore att få vara en fluga på väggen där. "Hmm? ni står inför ett viktigt beslut, min herre, men jag känner att ni är kluven". Eller kanske "Ni vill veta hur gammal ni ska bli? Tyvärr måste jag meddela att er ände är nära". Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och missar Kiviks marknad nu igen.