Med hunden i mörkret

Oftast tränar i i dagsljus med våra hundar. För vems skull gör vi det egentligen? För min egen del börjar jag misstänka att det beror på att jag inte litar helt på hunden, att jag vill ha möjligheten att korrigera därför att jag vet bättre vart vi är på väg eller hur en uppgift ska utföras. Hunden är mycket känslig för hur vi flyttar oss i förhållande till hunden. Prova med att låta hunden leta efter ett föremål och se hur hunden flyttar sitt sökområde beroende på hur du flyttar dig. Om du går ut åt vänster dröjer det inte länge innan hunden flyttat sitt sök åt vänster. På samma sätt styr vi hunden med kopplet eller med spårlinan. Den fungerar som en signallina mellan förare och hund så att en erfaren hund lär sig tolka in mycket i hur vi som förare använder koppel eller lina. Belastningen ändras eller kommer snett, belastningen ökar eller minskar osv. Risken finns då att hunden, om den är det minsta osäker, hellre följer vad den läser ut av kopplet än vad vittringen säger att den bör göra. Vi vill ju ha hundar som vi kan lita på i arbetet. Men då måste vi också kunna kontrollera att de gör rätt och det kan vi inte om det finns en risk att vi omedvetet styr hunden till att göra det vi "vet" är rätt. Om hunden spårar i blåsigt väder, vet vi verkligen att den mesta vittringen ligger där vi gick spåret? Kanske hunden som spårar fem meter vid sidan om vårt spår vet bättre. Vi "vet" inte men ändå är det troligt att vi omedvetet försöker styra hunden till det spår vi lade ut. Då är det dags att prova på spår eller uppletande i mörker. Uppletandet kräver att vi har en hund som inte börjar jaga i mörkret och som ovillkorligt kommer på inkallning. Du kan ju inte se din hund. Att springa omkring och leta efter en försvunnen hund i mörkret tillhör inte livets njutningar. Andra, icke-hundägare, uppskattar det inte heller. Börja med att gå ut ett enkelt spår i dagsljus. Det ska inte vara för svårt i början eftersom du ska lära dig att följa hunden i mörkret. Sedan kan du gå in och äta eller något annat. När det mörknat går du ut med hunden, följer samma rutiner som du brukar innan du låter hunden börja spåra. Du kan välja mellan att visa hunden var spåret börjar eller låta hunden leta upp spåret. Det första du kommer att märka är att hunden arbetar betydligt mer intensivt i mörkret. Det är precis som om hunden skärper sig eftersom den inte kan se. Den reagerar kraftigare på vittringar och ljud. Men den koncentrerar sig oftast bättre också. Så snart hunden hittat spåret och börjat följa det, kan du bara följa med. Du har ju inget val. I kopplet eller linan känner du när hunden spårar och när den gör något annat, t ex försöker komma underfund med en vinkel. De flesta hundar drar framåt med jämn tyngd i linan när de spårar. De lägger liksom på hela kroppstyngden. Så snart de släpper spåret för att undersöka ett korsande spår, klara ut en vinkel eller lokalisera ett föremål i spåret, har de vikten jämt fördelad på benen och det känns genast i linan genom att trycket lättar. När hunden bestämt sig för vad den ska göra ökar trycket igen. Själv är du utlämnad åt hundens spårsinne och kan inget annat göra än att hänga med. Om du lagt ut föremål i spåret känner du när hunden lyfter huvudet med föremålet i munnen. Ofta vänder de föremålet också. Det känner man med. Efterhand ökar du svårigheterna i spåret. Men det är din förmåga att följa din hund som får avgöra hur snabbt du kan gå fram. Att arbeta i mörker är dessutom ett bra sätt att träna en hund som är förarvek och ofta vänder sig till föraren för att få veta vad den ska göra. Föraren kan inget göra så hunden måste lösa sitt problem själv. Uppletandet ställer egentligen ännu större krav eftersom hunden är lös och arbetar en bra bit ifrån föraren. Här är det viktigt att din hund ovillkorligt kommer när du kallar in den. Börja likadant som med spåret, förbered i dagsljus, vänta in mörkret. Tillvägagångssättet blir det samma som vid uppletande i dagsljus. Men hunden måste nu hela tiden lita till sin näsa. Många hundar har lärt sig att leta efter vittringen först, men när de känner att de är nära föremålet så går de över till att leta med synen. Nu måste de följa vittringen hela vägen. När de vant sig vid att söka i mörker klarar de också att leta upp föremål som är maskerade eller nedgrävda. Och hela tiden måste du "känna" var du har hunden.