Mats Wiklund: Sprickorna växer i Europa
Men bakom honnörsorden och omfamningarna dolde sig politiska realiteter. Stats- och regeringscheferna visste att införlivandet av tio nya medlemsländer också skulle medföra spänningar. Ett EU med 25 länder är inte ens under de bästa av omständigheter en lättskött historia. Det visade sig att de inbyggda konflikterna och motsättningarna var betydligt större än de flesta hade trott. Kanske kamouflerades de under arbetet med den nya konstitutionen i det så kallade framtidskonventet. Allt verkade då så ljust och konstruktivt. Men när det väl gällde kokade allt ned till en fråga om makt, om de små länderna mot de stora, om det gamla Europa mot det nya. Haveriet i Bryssel tidigare i månaden blottlade en spricka i synen på EU:s framtida utveckling. Officiellt stjälptes toppmötet av oenigheten om röstfördelningen i ministerrådet, men betydligt mer låg bakom. Ytterst handlar det om en oförmåga att utveckla Unionen i en ny riktning med bevarande av gemensamma ideal och principer. Huvudfrågan lyder i vilken omfattning och hur snabbt det nya EU är villigt att fortsätta den integration och harmonisering som varit samarbetets motor. Utan en övergripande idé går det inte. Hittills har den byggt på formeln en för alla, alla för en. Nu är det osäkert hur långt lojaliteten verkligen sträcker sig. Frankrike och Tyskland hyser ett gemensamt intresse av att bevara särställningen som EU:s drivande kraft och maktcentrum. Vad länderna nu insett är att den utmanas, senast av Polen. Splitringen under Irakkriget visade vad som var på gång. Men konfliktlinjen skär inte bara mellan öst och väst. Gerhard Schröders och Jacques Chiracs forsatta vägran att följa reglerna i stabilitetspakten ledde till ursinne bland de länder som ansträngt sig för att hålla nere sina budgetunderskott. De senaste åren demonstrerar eftertryckligt att nationella intressen och mellanstatliga lösningar väger allt tyngre inom EU. Frankrikes och Tysklands förhoppning om att EU i framtiden utvecklas i olika faser och hastigheter speglar trenden. Vissa "kärnländer" kan gå före medan andra följer efter, när de så önskar. Misslyckandet i Bryssel tycks visa att en sådan ordning är ofrånkomlig. Kanske. Men det riskerar att bli en klubb som exkluderar, som inte vill locka till sig nya medlemmar. Dagens franska och tyska ledare saknar sina föregångares vilja att starta projekt som drar med sig hela Europa. De är fullt upptagna med att bevara det nationella intresset, på bekostnad av det europeiska. Tyvärr tyder ingenting på att en förändring väntar. Snarast tvärtom. En sargad och illa ledd EU-kommission bidrar till att den "kommunitära modellen" ytterligare försvagas nästa år. Och snart inleds nya budgetförhandlingar där de rikare ländernas, däribland Sverige, krav på stramare utgifter kommer att leda till ökad misstro och nya motsättningar. Förvisso en pessimistisk betraktelse. Men det är svårt att känna tillförsikt när det nya Europa präglas av destruktiv inskränkthet. I stället för ökad enighet ser vi hur sprickorna växer och sprider sig. MATS WIKLUND är fristående skribent och EU-krönikör i Trelleborgs Allehanda