Man blir spyfärdig

Jag höll på att gå på den om Mühlegg. Jag höll på att gå på sagan om ensamvargen som bodde på ett familjeägt hotell intill en linbana i alperna och som ägnade sina dagar åt en ursinnig träning på en glaciär dit inga andra skidåkare vågade sig upp. Ja, det gjorde jag, höll på att gå på den om Mühlegg. Trots en robotliknande stakning i lopp efter lopp och en överlägsenhet som fick alla varningslampor att blinka rött, så fascinerades jag ändå om själva storyn kring den här mannen. Tysken, som anklagade sin egen tränare för matförgiftning, bytte medborgarskap till spanjor och bosatte sig på en glaciär i Italien. I Tyskland var han Johann, i Spanien Juanito och i Italien Giovanni. En matador i skidspåret. Olé! Ett enmannalandslag som tog tre OS-guld i samma spel. Olé! Jag höll på att gå på sagan om Mühlegg, för den verkade spännnade och annorlunda och kanske var en liten solskenshistoria insprängd i en allt ruttnare idrottsvärld. Här handlade det om en idrottsman som vågade gå sina egna vägar och pröva sina egna metoder, ja, som vår egen Gunde gjorde en gång i tiden. Visserligen levde Mühlegg ett i alla avseenden extremt liv, men tänk om det ändå var den unika träningen på 3 400 meters höjd på Passo dello Stelvio och den speciella dieten som gett önskad effekt? I några dagar kändes Mühlegg som en Hollywoodfilm, men nu väntar jag bara på att Lennart Swahn ska dyka upp i Soldier Hollow och tacka oss för vår medverkan i Blåsningen. Johann Mühlegg var en ännu en bluff. Ännu en av dessa fuskare som står mig upp i halsen. Ytterst beräknande har han veckorna före OS sprutat in kanyl efter kanyl med ett preparat, darbepoetin, som används för att hjälpa njursjuka människor men som på en frisk människa uppenbarligen gör kroppen omöjlig att tömma på kraft. Och så hans patetiska snack om träningsmetoder och diet. Man blir spyfärdig. Två gånger stod tyskspanjoren på medaljtorget i Salt Lake City och hyllades av tiotusentals människor för sina guldmedaljer. Tredje gången, efter lördagens femmilsseger, hade folkets jubel dämpats och förbytts mot en större misstänksamhet. Men han log likväl, Mühlegg, han log som om han verkligen själv trodde att han var världens främste skidåkare. Det där hästflinet vill jag aldrig se på en prispall fler gånger. Jag avslutade krönikan i Ystads Allehandas OS-bilaga med följande meningar: "Låt oss för guds skull slippa ett dopningsvansinne i den storleksordningen som rullades upp vid skid-VM i Finland för ett år sedan. Låt oss för guds skull slippa de terroristattacker som världen fruktar för. Det känns på något vis överordnat allting annat.." Vi slapp terroristerna. Vi slapp dopningsskandalerna - tills en dag återstod av spelen. I torsdags fastnade Mühlegg i ett oannonserat dopningstest och i går kom bekräftelsen på vad så många hade misstänkt och antytt men så få vågat säga. Mühleggs fälldes och fråntogs en av sina guldmedaljer, den på femmilen, men verkar få behålla sina övriga två. I mina ögon har de inte ens skrotvärde längre. Just när dessa rader skrivs, strax efter klockan 23, avbryts radioreferatet från OS-finalen i ishockey med nya dopningsavslöjanden. Vid en presskonferens i Salt Lake City avslöjas att Mühlegg har fått sällskap av ryskorna Lazutina och Danilova. Medaljer dras in, resultatlistor skrivs om och det osar illa, mycket illa om den olympiska eld som slocknade i natt. * * * På söndag är det dags för Vasaloppet. Röda vallabodar i Sälen. Glada amatörer i skidspåret. Spilld blåbärssoppa på nummerlappen. Snor under näsan och istappar i skägget. Tänk vad såna som Mühlegg, Lazutina och Danilova gör med deras älskade sport. Den ärliga kampen mellan två människor som diagonalåker sida vid sida - finns den? Jag vet inte. Det jag vet är att Johann Mühlegg i dag lämnar USA och Salt Lake City med två olympiska medaljer i bagaget och en kropp, sprängfull med röda blodkroppar. Ta nu linbanan upp till din glaciär och skäms.