Lydnaden är inte blind

För en vecka sedan stod jag och tittade på lydnadsdelen av en spårtävling lägre klass. Först ska jag säga att det är lätt att stå bredvid och se andras fel och vad de borde ha gjort. Men skälet att jag tar upp det här är att det är vanliga fel. Det ekipage jag särskilt reagerade för var en yngre man, cirka 30 år, med en tempererad schäferhanne. Hunden ville arbeta och gnydde innan de kom in till start. Föraren rörde sig med distinkta, bestämda rörelser i snabb takt, tittade rakt fram mycket medveten om risken för dubbelkommando. Vänster arm fördes bestämt fram och tillbaka över hundens huvud. Hunden ville ha kontakt med husse, tittade upp i hans ansikte, men fick ingen kontakt. Det första momentet, linförighet, gick så där. Hunden gick lite för långt fram, gick lite snett, satte sig lite snett, trängde lite. Sedan kom framför gåendet. Hunden vinglade från sida till sida för att få ögonkontakt med husse. När de stannade första gången vände sig hunden till hälften för att titta på husse. På återvägen slutade hunden gå framför. han stannade och väntade in husse medan han tittade på honom. Husses irritation kändes i luften. Ju mer irriterad husse blev, desto mer osäker blev hunden. Sedan följde fritt följ, där hundens osäkerhet blev än tydligare, mer trängningar, snedare sitsar. När det var dags för platsläggandet markerade hunden bara. Han vilade på tassarna men hade varken armbågar eller bröstkorg i marken. Han låg på språng för han ville inte vara ifrån husse när husse var så missnöjd. Hunden ville gottgöra. Momentet underkänt. Inkallandet gick lite bättre även om hunden satt som på nålar och trampade runt med framtassarna. Krypet blev en nolla eftersom hunden inte var nere med varken armbågar eller bröstkorg. Och så fortsatte det. När lydnadsmomenten av klara gick husse ut med sin hund. Han skällde ut hunden, tog tag i nackskinnet och ryckte. Den här föraren kommer att ha problem i fortsättningen också, åtminstone i lydnadsmomenten om han inte ändrar sin hållning till hunden. Vad som hänt i skogen vet jag inte. Men föraren var uppenbart inte medveten om hur hans eget beteende påverkade hunden. Det första felet var att han vägrade hunden kontakt. Hunden sökte hela tiden kontakt men fick inget svar. Vad är skillnaden mellan förarens beteende och när vi straffar våra hundar genom att nonchalera dem? Ur hundens synpunkt ingen alls. Från början straffade föraren hunden utan att hunden förstod varför. Då sökte hunden kontakt eftersom hunden blev osäker. Föraren blev ännu tydligare i att undvika kontakt med hunden. När vi då kom till momenten som innebär att föraren lämnar hunden, som platsläggande och inkallning, var hunden så osäker att det var med minsta möjliga marginal som hunden stannade på sin plats. Hunden ville verkligen rusa till husse för att gottgöra vad det nu var han ställt till med. I detta exempel finns egentligen ett antal olika saker att diskutera. Kraven för att inte få neddrag för dubbelkommando kan rimligen inte drivas så långt att hunden ska pressas in i en situation av osäkerhet, in i en situation som hunden inte kan orientera sig i. Hunden är ett flockdjur, precis som vi. Den kan egentligen inte överleva utan kommunikationen med andra individer, vare sig människor eller andra hundar. Här krävs att hunden ska gå som en maskin, tryck på startknappen så går hunden för egen maskin. Formellt stämmer allt vad som hände på den där apellplanen med Brukshundklubbens dressyrpolicy: föraren slog inte hunden. Nu är det inte den enskilde hundföraren jag är ute efter. Utan frågan inställer sig: är det inte lika mycket våld mot hunden att förvägra den all kontakt, utom rena kommando, under ett tio minuters lydnadspass? Sedan finns naturligtvis den tydligaste frågan: vad skulle föraren gjort i stället? Detaljerna går ju inte att säga/skriva, men först måste förarens tävlingsbeteende skilja sig från när han är irriterad eller vill nonchalera hunden på grund av något den gjort. Varje moment måste avslutas positivt så att det variation. Hunden kommer inte att bli lika nedtryckt då. Föraren måste utveckla ett rörelsemönster som hunden inte uppfattar som hotfullt. Föraren måste komma fram till ett sätt att kommunicera hunden trots att de befinner sig på apellplan. Att ge dubbelkommando innebär neddrag, men inte att hålla kontakt med hunden, att visa uppskattning.