Linus Nilsson
19-årige Linus Nilsson drömmer om skådespelarjobb i Hollywood - men försöker att behålla båda fötterna på jorden. BILD: CLAES NYBERG När ett filmteam kom till Sundsgymnasiet i Vellinge på jakt efter talanger till en filmroll, tyckte den då 17-årige esteteleven Linus Nilsson att det var den bästa idé han hört. - Jag sprang dit! berättar han. Jag hade alltid drömt om att få göra en filmroll. Den unge Östra Grevie-killen plockades ut till den unga huvudrollen i "Capricciosa". Linus fick slipa sitt skånska uttal hos talpedagogen, men annars var filmandet ett angenämt äventyr. - Fast det är alltid mycket snack och lite verkstad! säger han. - Egentligen trodde jag att det skulle vara lättare. Men det gjorde det egentligen bara roligare, att få kämpa sig till det. De professionella skådespelarna i ensemblen, där bland andra Rolf Lassgård ingick, var dock inte så generösa med yrkestips. Det mest utvecklande för den unge skådisen blev kraven från regissören Reza Bagher. - Han satte press på mig, berättar Linus. Samtidigt förklarade han inte hur jag skulle göra allt det han ville. Och jag tror att om han hade gjort det, i detalj, så kunde mitt spel ha blivit stelt. Som om jag läste rollen från ett papper. - Allt man ska gestalta, som att man är blyg, ledsen eller kär, är en utmaning, säger han. Och när man klarar av det, då är det en glädje. Mest bekymrade han sig för en scen där han skulle gråta. - Det oroade jag mig för länge innan, det var pest! beskriver han. Man kan få artificiell tårvätska som hjälp, men det ville jag inte ha. Då kanske man kopplar av inom sig, då blir det inte trovärdigt alls. Lösningen blev att i en hel dag före den aktuella scenen gå och tänka på jobbiga händelser, och helt enkelt bli "riktigt deppig". Tricket funkade. - Det visade sig att det riktigt svåra inte var att gråta. Det var att spela naturligt glad, tycker Linus. Efter långfilmen har han blivit inblandad i flera projekt. Han är med "några sekunder" i den kommande "Populärmusik från Vittula", och gjorde nyligen huvudrollen i danska kortfilmen "Resan". Småprojekt och rolljakt har strulat till det för Linus skolgång, och han tog ett sabbatsår från trean. Han testade in för scenskolan, med en monolog ur dramat "Lysistrate", men sprack. Nu har han dock bestämt sig för att gå ut tredje året på gymnasiet. - I och med att jag gjort det mesta av teatern i trean så kan jag koncentrera mig på andra ämnen nu, funderar han. Fast? jag kommer nog att gå på teaterlektionerna ändå! Varifrån impulsen att agera kommit vet han inte riktigt. Det är åtminstone inte från släkten. - Pappa spelade påskris när han var liten, det är det enda! skrattar Linus. - Jag vet inte varför, jag tycker bra att det är så otroligt kul att agera. Så pass att jag gärna gör det gratis, suckar han och skakar på huvudet. Han har dock sina misstankar om att impulsen fötts ur en slags försvarsmekanism: - Om man är blyg, innerst inne, så skapar man gärna karaktärer att spela. Skulle man sedan göra bort sig, då är det inte man själv som gör det, utan karaktären, förklarar han. Hans andra stora intresse är boxning. Linus Nilsson har tävlat för Höllvikens BK, men eftersom en skådespelare inte gärna kan komma med blåslaget fejs till inspelningen har det hamnat på undantag. - Jag ska ta upp det igen, säger han. Boxning ger styrka och disciplin, och det är så härligt att få kämpa för någonting. - Lite konstigt är det, för jag är ingen bråkstake. Men det är kanske just för att jag får ur mig någonting. Efter gymnasiet blir det ett nytt försök på scenskolan. Men allra helst skulle Linus Nilsson vilja dra till Hollywood och prova lyckan. - Jag tror att jag kommer att jobba med film på ett eller annat sätt, säger han. Antingen som skådespelare, eller producent, eller manusförfattare.