Landslagsdebut för YA:s Jan Ohlsson

Det var när jag stod och studerade klaffbordet Ingo som känslan för första gången blev riktig påtaglig.

Känslan av att vara Lars Frölander.

Ett medelålders par smög upp bakom mig och började viska; de hade studerat mig redan när jag gick in genom den där gigantiska snurran som vispar runt folk i entrén till Ikea och nu var det alldeles uppenbart att någon av dom skulle ta mod till sig och be om min autograf.

Jag var förberedd. I smyg hade jag, i en av informationsdiskarna, snott en sån där liten löjlig pennstump som egentligen är avsedd för att skriva längd och bredd på såna som Ingo med, men som i det här fallet skulle få duga som autografpenna. Inte under några omständigheter skulle mitt nyvunna kändisskap äventyras genom något så elementärt som en penna.

Det var strax före lunch samma dag som min landslagskarriär hade tagit fart. Det som skulle bli en vanlig plaskdag med sonen i Malmös vattenpalats Aq-Va-Kul, kom i stället att utvecklas till en högst sensationell entré i det svenska simlandslaget. Totalt orakad och otoppad och odopad och odoppad fick jag plötsligt landslagsstatus.

Inträdet in i samma familj som Therese Alshammar och Lars Frölander kostade mig exakt 200 kronor.

Det var i badhusets lilla butik med simprylar som förvandlingen ägde rum. På något sätt hade butiken kommit över ett parti träningsoveraller från svenska simlandslaget som nu vräktes bort oförskämt billigt.

Jag köpte en L och, om sanningen ska fram, en XL för senare bruk. Det har man ju sett på bland annat Gunnar Larsson, hur gamla landslagssimmare gärna får en viss rondör efter avslutad karriär. Att skaffa sig en blågul landslagsfasad var busenkelt. Vid butikens betalningsdisk stod inte ens en liten vädjan från Hans Chrunak om att de blågula kläderna skulle bäras med vördnad, helst av någon med atletisk kroppsform och en hygglig trovärdighet; det här var lika kravlöst som att köpa ett kilo tomater på Möllevångstorget.

Mina meriter som simmare är annars, hrmm...begränsade. Så illa är det faktiskt, att ett Simborgarmärke i Välabadet 1977 troligen är min främsta merit. 200 meter bröstsim - och det tog en förmiddag. Några år tidigare hade jag visserligen tagit Grodan, men då fuskade jag och kokade aldrig kaffe under vattenytan som simfröken hade tjatat om hela sommaren.

Som vuxen har utvecklingen varit obetydlig. För ett par sommrar sedan fick jag för mig - det var nog värmen - att pröva något så avancerat som fjärilsim. Mitt osynkroniserade vevande med armar och ben fick mammor att plocka upp sina gråtande barn ur bassängen. Jag rörde mig lika smidigt som en oljeplattform i Nordsjön.

Det var denne man som nu gick omkring i svenska simlandslagets träningsoveroll. På mig var de blågula kläderna lika malplacerade som statsminister Göran Persson hade varit i Tre Kronors förstafemma, men folk som såg mig hade ingen aning om vilken badkruka som rymdes innanför det blågula tyget. Är man det minsta sportintresserad hajar man till om man råkar få syn på någon med landslagskläder.

Första utflykten som sportstjärna gick till Ikea och jag förklarade för mitt sällskap att folk antagligen skulle spekulera i vilken Sportspegel de kände igen mig från.

"Ja, eller så tror dom att du är en avdankad materialförvaltare för curlinglandslaget..."

"Snack", sa jag, och konstaterade att omgivningen skickade lystna blickar mot mig redan på parkeringsplatsen. Det kändes som om hela tillvaron stannade upp, att min blotta närvaro fick samtal att avbrytas och hemfärder att försenas. Pekfingrar riktades mot mig och beundrande fraser viskades i diverse öron.

En man med gott omdöme gjorde ett tummen upp-tecken när han passerade mig i entrén.

På olika ställen i varuhuset uppstod små grupperingar av människor som antagligen diskuterade om det var på 400 medley eller 100 fjäril som jag tog min olympiska medalj och för att inte göra någon besviken hade jag förberett trovärdiga svar.

Det var när jag stod vid klaffbordet Ingo som jag kände att min första skrivna autograf inte var långt borta. Paret bakom mig rygg hade tisslat och tasslat en stund och nu tog kvinnan mod till sig och knackade mig försiktigt på axeln.

"Ursäkta - vet du var restaurangen ligger"?

"Silver på 1.04,7" hörde jag mig själv svara.

Paret backade två steg innan de i snabb takt försvann mot utgången.