Kort om penning- och finanspolitik
Ett svenskt medlemskap i valutaunionen påverkar - i ett strikt ekonomiskt perspektiv - i första hand penningpolitiken och finanspolitiken. Den europeiska centralbanken, ECB, ansvarar för penningpolitiken i valutaunionens medlemsländer. I de övriga tre länderna ansvarar den nationella centralbankerna för penningpolitiken. De nationella regeringarna (finansministrar) ansvarar för finanspolitiken. Den svenska riksdagens kontroll över penningpolitiken stannar i dag vid rätten att utnämna de elva ledmöterna i riksbanksfullmäktige, vars mandatperiod motsvaras av riksdagsledamöternas fyra år. Den svenska riksbankens fullmäktige utser ledamöterna i direktionen som har den egentliga makten över den svenska penningpolitiken. Riksbankens direktion styr räntenivåer (via reproräntan), värdet på valutan (exempelvis nedskrivning) och mängden pengar i ekonomin. Penningpolitiken verkar över kreditmarknader. De heltidsanställda ledamöter i direktionen väljs på sex år. När det gäller finanspolitiken motsvaras den av parlamentets kontroll över olika former av skatter (direkta och indirekta) och avgifter. Finanspolitiken är ett medel som primärt tar sikte på att styra statens budget, det vill säga offentliga utgifter och inkomster. Detta nationalekonomisk och politiska instrument påverkas inte direkt av ett fullständigt medlemskap i valutaunionen. Finanspolitiken kvarstår alltså i regeringen och riksdagens kontroll. Den Europeiska centralbankens, ECB, mål med penningpolitiken är att inflationen inte ska överstiga två procent räknat på årsbasis inom valutaområdet. Dessutom har ECB att stödja den allmänna ekonomiska politiken i euroområdet. Den svenska riksbanken startades i slutet av 1650-talet och är en av världens äldsta i sitt slag. Sedan 1 januari 1999 har banken i linje med ECB som lagstadgat inflationsmål motsvarande två procent på årsbasis. Vid ett svenskt ja i folkomröstningen om euron upphör den svenska riksbanken med sitt arbete. Ansvaret för penningpolitiken överlåts till ECB i Frankfurt.