Annons
Nyheter

Jeppe på berget är perfekt sommarteater

Bror Tommy Borgström är Jeppe. Sällan har en roll passat honom bättre och hans Jeppe är både rolig, tragikomisk och charmig utan allt för mycket publikfrieri. Den övriga ensemblen gör också ett strålande jobb och Jeppe på berget är en av de bättre uppsättningarna på Marsvinsholm. Den har allt som en sevärd sommarkomedi ska ha.
Nyheter • Publicerad 29 juni 2003

Jeppe på berget måste vara en av de mest perfekta komedier att spela på en utomhusscen i sommar i Skåne. Handlingen växer samman med den omgivande slottsparken och när Baronen i föreställningen refererar till slottet i bakgrunden med en huvudvridning känns det naturligt. Och att Jeppe är en av Bror Tommy Borgströms drömroller är inte svårt att inse. Han är Jeppe och dominerar föreställningen helt och hållet. Med sin naturliga skånska, sitt kroppsspråk och det perfekta uttrycket av både enfaldighet och list gör Bror Tommy Borgström en Jeppe som man både tar till sitt hjärta och gärna ser att Nille skulle låtit riset dansa över mer en en gång extra. Bror Tommy Borgström som Jeppe och Cathrine Hansson som hans Nille. Bild: Helena Åkesson. Jeppe är en lymmel, en lat, försupen arrendebonde som inte har mycket att tillföra världen men ute på Marsvinsholm står han ändå som en slags symbol för den lilla, godhjärtade människan som vilset irrar omkring, blir lurad och förnedrad men ändå visar en antydning till moralisk resning i slutändan. Och Nille älskar förstås sin Jeppe. Aldrig tidigare har Bror Tommy Borgström haft så mycket scentid som i år. Han är i stort sett på scen hela tiden och ofta ensam långa stunder. Det klara han hur bra som helst. Han har stor fallenhet för just denna typ av roller, vi såg det i Mankells Horisonttjuven, ute på Marsvinsholm 2001, och vi ser det i hans enmansföreställning Grävskopan. Den enkla lilla människan som inte har det så lätt och ej heller är kapabel att själv göra något åt sin situation. Att fly, inte sällan via alkohol, är en huvudingrediens i livslögnen. Även så hos Jeppe. Det är alltså helt rätt att låta föreställningen kretsa kring Bror Tommy Borgström, det är ju han som folk vill se och skratta åt. Och den opretentiösa inramningen av årets föreställning är också rätt. Det ska vara en enkel och rak föreställning utan för mycket lull-lull och konstigheter för att det ska gå hem hos sommarpubliken. Lite oborstat, lite bondkomiskt och mycket slapstick, vassa kommentarer och burleskerier. Och ett nav som allt kan kretsa kring - i år Jeppe, alias Bror Tommy Borgström. Men det finns annat som gör årets evenemang på Marsvinsholm sevärt. Och som ger Bror Tommy Borgström den ryggrad och stöd som behövs. Först och främst trion Anders Beckman, Joakim Narin och Martin Halland som Baronen och hans två lismande och krypande lakejer. De har alla tre, och i synnerhet Anders Beckman, en skön och avslappad scennärvaro (även på den alltid lite nerviga premiären) som känns befriande och de är bra på att fånga ögonblick och spelar emellanåt lyhört på publiken utan att det känns flirtigt eller inställsamt. Joakim Narin, Martin Halland och Anders Beckman som de fisförnäma slottsherrarna. Framför dem Jeppe själv, alias Bror Tommy Borgström. Bild: Helena Åkesson Denna trio kommer säkert att ta ut svängarna ordentligt i sommar och bli en attraktion i sig. Nille spelas av Cathrine Hansson och hennes roll är inte stor, rent av lite förminskad kan man tycka. Men hon uttrycker väl både sin besvikelse och vrede över lymmeln Jeppe och sin stora kärlek till honom. Inte minst i det förnämliga bluesnumret då hon sjunger sin kärlek till den till synes döde Jeppe. Jens Olsson gör Jakob Skomakare med den äran även om han hojtar fram replikerna lite väl mycket. Men det lägger sig under sommarens gång. Jakob Skomakares portabla bar är en finurlig konstruktion som drar ner skrattsalvor när den vecklas ut. Och överhuvudtaget är scenografin väldigt smart i all sin enkelhet. Den är sparsmakad på gränsen till banal men vinner i längden - inte minst när fonden plötsligt blir ett slottsgemak med praktfull säng och allt. Dock ett minus för att man kan se livet bakom scenen genom de tunna kulisserna på sidorna. På med en väv eller något på baksidan! Scenografen Eric Langert, de tre fisförnäma slottherrarna och Jeppe gestaltad av Bror Tommy Borgström gör denna föreställning till en av de bättre på Marsvinsholm. Vi får oss inga djuplodande sanningar till livs, om det finns någon sensmoral i stycket är den svårfunnen, varför Jeppe super är fortfarande en gåta, om vi inte drar in modern psykoanalys och samhällstraumatiska reaktioner, och varför Jeppe blir en tyrann när han plötsligt vaknar upp som Baron får vi ej heller några svar på. Men det behövs inte. Föreställningen ska upplevas med hjärtat och inte ett problemiserande intellekt. Ute på Marsvinsholm dricker vi vin, picknickar och har några lättsamma och trevliga timmar och då vill vi i första hand bli roade - inte oroade. Robert Dahlström

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons