Jan-Ove Waldner - en spelmissbrukare

Vi har sett dom förr, massor av gånger; sportsidornas rubriker som vi helst velat undvika. Det har handlat om allt från Frank Anderssons tveksamma kvinnoaffärer och Ricky Bruchs porrskådespeleri till Björn Björns kokainfester och Ludmilas steroider. Lite till mans vill vi väl att helgonglorian ska sitta där, prydligt över huvudet på de idrottsstjärnor vi följt och lärt oss uppskatta och delat varenda matchboll och mellantid med. Men så romantisk är inte verkligheten. Då och då blir vi påminda om att dessa superhjältar inte är några övernaturliga segermaskiner utan vanliga människor av kött och blod. Med brister och begränsningar som alla oss andra. I går trädde bordtennisspelaren Jan-Ove Waldner fram och berättade om sitt spelmissbruk. Under flera års tid har han spelat bort svindlande summor. Det har handlat om ett spelande som accelererat till något han tappat kontrollen över och behöver hjälp att bli fri från. Vid roulettebord och travbanor har han spelat bort segercheckar och reklampengar för över fem miljoner kronor. Det är långt i från hela hans förmögenhet men det är osunt mycket pengar. Jan-Ove Waldner är en av våra största idrottsmän någonsin, fullt i klass med Björn Borg och Ingemar Stenmark. Hans begåvning vid bordskanten har fått en hel värld att häpna. Ingen bordtennisspelare i världen har haft en mjukare handled, en mer genialisk hjärna än Waldner. I över 20 år har han inte bara tillhört världseliten, han har dessutom drivit utvecklingen och gett sporten nya dimensioner. Få andra idrottsmän har fått mig att njuta lika mycket framför TV:n som Jan-Ove Waldner. Min beundran har varit total. Och är det fortfarande. Att han nu trätt fram och berättat om sitt spelmissbruk ändrar inte en dyft på den bilden. Däremot funderar jag över hur mycket spelproblemen påverkat Waldner i hans yrkesutövning. Är det möjligt att vara 100 procent fokuserad i pingishagen när man kvällen före spelat bort tiotusentals kronor på casino? Är det möjligt att vara harmonisk som idrottsman när privatlivet är kaotiskt? Själv menar Waldner att det är i pingishagen han känner sig som mest trygg och att det framförallt är där han varit fri från alla tvångstankar på att gambla. Och visst går det att sköta yrket snyggt, utan att vänner eller arbetskamrater misstänker något. Det håller ett tag, men knappast i långa loppet. För Jan-Ove Waldner blev situationen ohållbar. I ett läge när allt fler i umgängeskretsen upptäckte ett sjukligt spelbegär valde han att själv träda fram. Det var inte bara modigt gjort, det kan dessutom ses som ett steg i tillfrisknandet. Waldner säger sig inte spelat på ett par månader, han går i terapi och bedöms ha goda möjligheter att komma över sina problem. För andra kan det sluta i tung kriminalitet eller självmord. I en proposition till Riksdagen, som ska behandlas i vår, föreslår regeringen att spelmissbruk ska få samma "status" som ett kemiskt beroende av exempelvis alkohol. Vilket skulle innebära att missbruket fullt ut klassificeras som en sjukdom och att vården blir kostnadsfri. Jakob Jonsson, legitimerad psykolog med spelberoende som specialtet, säger: "Spelberoende kan jämföras med alkoholberoende. Skillnaden är den att man tillsätter en upplevelse och inte en substans". Spelbranschen i Sverige växer ständigt, variablerna på marknaden blir fler och insatserna större. Förra året spelade svenskarna för närmare 34 miljarder kronor. 614 personer blev miljonärer, men upp emot 50 000 är i behov av omedelbar vård. Av de 34 miljarder som spelandet drar in till statskassan och spelbolagen används sex miljoner till att bromsa spelandets skadeverkningar. Sex miljoner. Det är samma sak som 67 öre per svensk och år. Det är ett ynkligt ansvar som staten tar.