Irländskt VM-lag på rymmen
Låt mig med en gång slå fast att det inte är jag som samlar på VM-bilder. Det är sonen, 6. Naturligtvis är jag alldeles för gammal för att springa in och ut ur tobaksaffärer och köpa små papperspåsar för sex kronor styck och sedan klistra in bilderna på rätt plats i VM-albumet. Sånt höll man ju på med när man var grabb. Inte nu. Absolut inte nu. Grabben samlade länge på obegripliga Pokémon- och Digimonbilder. De är dyra och fula och hemska och heter namn som är fullständigt omöjliga att uttala, såvida man inte suttit i Fråga Lund-studion i egenskap av språkvetare. Figur nummer 39: Jigglypuff. Figur nummer 62: Poliwrath. Figur nummer 142: Aerodactyl. Det känns ganska långt till Brita i mellangården, om man säger så. Men som god föräldrar bejakar man naturligtvis barnets intresse och inhandlar bilderna, som för övrigt ligger oförtjänt läckert paketerade i förföriskt prasselpapper. För en tid sedan upptäckte jag en låda VM-bilder alldeles intill boxen med Jigglypuff och de andra avskummen. Lite försynt försökte jag skjuta över sonens intresse på fotbollsspelarna. "Det är mycket lättare att säga Figo, försökte jag". "Aldrig i livet, försök inte", protesterade sonen. "Om Charmeleon dör kan han återuppstå, han har fem liv!". "Ja, men den brasilianske spelaren Ronaldo kommer också alltid tillbaks. Han sparkas ner och blir skadad men han kommer alltid tillbaks. Ronaldo har många liv han också" upplyste jag pedagogiskt. Sonen vred blicken mot VM-lådan och började pilla på påsarna. Sex kronor för sex bilder. Skulle han välja fotbollsspelarna i stället för de ruggiga typerna hade hushållsekonomin fått ett lyft av sällan skådat slag. Sexåringen genomgick för ett ögonblick en inre kris, det var hans livs svåraste beslut som skulle fattas. Valet föll på ett album för 15 kronor och fyra påsar VM-bilder. Jag kramade sonen, kysste expediten och sprang med fjädrande steg ut i bilen. Sju sekunder senare satt vi med albumet på köksbordet och började tapetsera sidorna med världens bästa fotbollsspelare. Plus Daniel Andersson. Själv är jag naturligtvis för gammal för att samla på VM-bilder, det var ju sånt man gjorde när man var grabb. Men min son samlar och jag bara...hrmm...hjälper till. Som god förälder, alltså. Mitt första album skaffade jag inför fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Mitt bestående minne från det albumet är att den polske anfallsstjärnan Lato var född den 8 april - samma dag som jag - samt att Benny Wendt hade en kul Tintin-frisyr. Bland bilderna i årets VM-album har jag upptäckt att nästan samtliga spelare i det japanska laget har blonderat sitt hår; att bild 530 heter som en Pokémonfigur, Beschastnykh; att samtliga italienare använder frisyrgelé; att Jesus är mittfältare i Mexico; att Yksel Osmanovski, Kleber Saarenpää och Christoffer Andersson alla finns med på de svenska sidorna trots att de inte ens är med i VM-truppen; att tre VM-spelare är födda 8 april: Polacken Swierczewski samt tunisierna Bouazizi och Badra. Irland är däremot en gåta. Efter exakt 567 köpta bilder (147 dubletter) är det irländska uppslaget i VM-albumet fortfarande helt öde. När jag drar med handflatan över sidorna är det nära till tårarna. De 18 bildrutorna på sidorna 40-41 är vikta åt dessa irländska hjältar som mot alla odds tog sig till VM och jag vill inget hellre än få ögonkontakt med med Niall Quinn, Jason McArteer, Robbie Keane och allt vad de heter. I albumet finns 15 amerikanare, 16 fransmän och 17 italienare. Men antalet irländare är noll. Nada. Zero. Förlaget ska ställas till svars och undersökande journalistik ska bedrivas.Jag återkommer till de försvunna irländarna. Nu är det dags för en runda ner till Pressbyrån. Det får bli en påse blandat. Till sonen.
