Hundens två sätt att andas in

En lukt består av en hel uppsättning doftmolekyler och vittringen består av kombinationen av doftmolekyler så som hunden tolkar den. Om hunden hittar en luktfläck som den ska analysera, t ex för att bestämma vad det var för en hund som avsatte fläcken, andas hunden på ett speciellt sätt. Hunden gör fyra - fem enskilda korta inandningar utan mellanliggande utandningar. Varför hunden agerar så vet vi inte, men med tanke på vad forskningen idag kommit fram till om hundens förmåga att identifiera dofter är det mycket sannolikt att hunden på det sättet "förstärker" åtminstone vissa doftmolekyler. En luktfläck kan ge ifrån sig många hundra olika doftmolekyler i varierande koncentration. Vissa molekyler förekommer i stort antal, andra mycket sparsamt. För att hunden ska kunna göra en säker analys av vittringen behöver den komma åt alla de olika doftmolekylerna. När hunden andas in absorberas många molekyler och hittar sina "nyckelhål". Efter hand som hunden gör fler inandningar absorberas fler molekyler och antalet passerar det tröskelvärde som krävs för att hunden ska kunna upptäcka dem. Tillsammans bildar doftmolekylerna en karakteristisk vittring som hunden använder för att identifiera en individ eller ett föremål. När hunden sedan andas ut löses ett stort antal av doftmolekylerna ut igen och följer med utandningsluften ut. Hunden börjar på nästa cykel med fyra - fem inandningar före nästa utandning. Just det här sätten att andas när hunden verkligen koncentrerar sig kan man lätt se om man lägger ett spår på en gång belagd med kisel. Kiseln pulveriseras så småningom och bildar ett fint stendamm. Hunden gör sina fyra - fem snabba inandningar och dammet rör sig inte. Sedan kommer utandningen då dammet ryker till. Om man som hundförare vill att hunden verkligen ska markera den lukt jag vill, t ex lukten av en levande människa, om jag har en räddningshund, så måste jag fundera på vilka lukter som är typiska för en levande människa. Det kan inte vara hudfett, hår, skinnflagor, tvål, klädmaterial, intorkat svett eller liknande. De dofterna finns hos döda människor, på kläder och i sängkläder. Egentligen är det kanske bara två specifika lukter som gäller för en levande människa, utandningsluft och färska körtelutsöndringar, t ex svett. Det är de lukterna hunden måste dresseras att leta efter och markera. Samma resonemang gäller för en del viltprov som genomförs med jakthundsraser. Hunden tränas att följa lukten av bloddroppar och en släpad klöv. Men det är inte särskilt sannolikt att blod och klöv som förvarats i frysen ger samma doftbild som färskt blod och avtrycket av en klöv som belastas med djurets vikt. Detta säger inte att en hund som går bra på ett jaktprov inte kan vara en utmärkt eftersökshund på vilt. Men det säger att det inte är troligt att hunden gör samma sak på jaktprov som på ett verkligt eftersök. Och vi vet fortfarande inte riktigt vad hunden gör när den spårar ett vilt, levande djur. Eftersom vilt uppenbarligen kan känna igen varandra som individer med hjälp av klövavtrycken måste olika individers klövavtryck ge olika doftbilder. På motsvarande sätt bör en hund som ska spåra människor tränas så att den bara följer den vittring som är specifik för människor. Ett spår i terrängen innehåller så mycket mer, luften av många sorters växtsaft och krossade växtfibrer, ett stört humuslager, kanske trampade insekter mm. Om växtligheten sedan är mer än ett par centimeter hög tillkommer de dofter som följer av att spårläggarens kläder strukit emot växter, kanske brutit av grässtrån och växtstjälkar. På spårträningar och -tävlingar ser man ofta hundar som utan att tveka rusar fram i spåret med hög nos. När den kommer till en apportpinne stannar den till som om den blev förvånad. Hunden ger sig inte tid att analysera vittringen utan skyndar sig fram i en tunnel av dofter där den inte bryr sig om att urskilja vad som är vad. Hunden blir förvånad när den hittar en pinne som luktar människa för den har inte följt människovittringen i spåret.