Hon skrev in sig i historieböckerna

Länge stod hon och studsade framför den svenska avbytarbänken. Otåligt väntande på att få bli insläppt på PGA Park, en konstgräsyta på den amerikanska västkusten, som till vardags är hemmaarena åt Portland Timbers i amerikansk fotboll. Hon var som en 168 centimeter lång fjäder i en gigantisk uppdragbar leksak, spänd till bristningsgräns, full av energi, ivrig att få bidraga när det skulle skrivas svensk fotbollshistoria. Josefine Öqvist har haft rollen förr. Hon är yngst i den svenska truppen, 20 år, och anses alltför oprövad för att bli satsad på i startelvan. Gång på gång har hon stått utanför planen med sitt yviga blonda hår fixat i en rejäl fläta, hoppandes och studsandes, benen fulla av spring. Vädjande blickar har skickats mot förbundskapten Marika Domanski-Lyfors. Men fram till semifinalen hade Josefines sammanlagda speltid i VM begränsats till 16 minuter. Tre korta inhopp. Varje gång hon kommit in på planen har det varit full rulle, hon har stressat trötta motståndare, tvingat utslitna backar att göra sina sista uppoffrande ruscher. Hon har jagat i kapp förlupna bollar och, faktiskt, varit på vippen att göra ett mål mot Nordkorea. Hennes talang och färdigheter hade troligen räckt till en plats i startelvan i de flesta andra lag. Problemet för Josefine Öqvist är att det är två av världens bästa anfallare hon konkurrerar med. Och att peta Hanna Ljungberg eller Victoria Svensson hade inte bara varit besynnerligt; det hade varit ett så grovt tjänstefel att förbundskaptenen riskerat bli uppsagd från sin post med omedelbar verkan. Det hade varit ungefär som att Lars-Tommy skulle peta en Henke Larsson i toppform. Otänkbart. Victoria och Hanna har hållit absolut världsklass genom hela turneringen. Personligen har jag aldrig sett svenska damspelare prestera bättre fotboll. Ställningen var 1-0 till Kanada när Domanski-Lyfors kallade till sig yrvädret från Bälinge utanför Stockholm. Det var i ett läge när Sverige inte hade något att förlora som Josefine Öqvists byttes in, det fick bära eller brista. 20 minuter återstod och matchen höll på att gå förlorad. Nio minuter senare hade Sverige utjämnat genom Malin Moström. Och med fyra minuter kvar till den ovissa förlängningen - den svenska natten hade då övergått i tidig morgon - slog Josefine Öqvist till. Hon högg direkt när Hanna Ljungberg missat bollen och sparkat ett stort hål i den amerikanska natten. Med en behärskad bredsida, stolpe-in, skrev hon in sig i historieböckerna. 2-1. Josefin Öqvist grät. Inte timmarna efter matchen, när hon fattat vad hon egentligen ställt till med. Hon grät omedelbart, inför 30 000 på PGE Park i Portland och inför miljontals TV-tittare världen över. Klangen från stolpträffen hade inte ens tystnat innan allting släppte för den unga hjältinnan. Och jag tror baskemej att en och annan tår trängde fram genom mina egna sömndruckna ögon. Här kom alla känslorna - på en och samma gång. Sverige är alltså klart för VM-final i fotboll. En värld häpnar och en nation har glädjefnatt. Och vad skönt det var för Sövestadstjejen Caroline Jönsson i det svenska målet, att hennes tavla vid Kanadas 1-0-mål aldrig kom att få den avgörande betydelse som det verkade. Det var klantigt av Caroline att släppa bollen mellan händerna efter 17-åriga Kara Langs frispark; hon borde istället satt ett par bestämda knytnävar på bollen. Nu slapp Carro pinsamma jämförelser med den där fladdriga pucken som Tommy Salo släppte förbi sig mot Vitryssland i vinter-OS förra vintern. Det blev aldrig en i raden av avgörande svenska målvaktstavlor. Sverige gjorde ingen toppmatch, spelet var bättre mot både Brasilien och Nigeria. Men så illa som TV 4-experten Pontus Kåmark försökte påskina var det inte. Gång på gång klagade Pontus på svenskornas spel och sammanfattade semifinalsegern med att "Sverige gjorde en riktigt, riktigt usel match". Han måste ha vaknat på fel sida. Sverige kan bättre men förtjänar definitivt inte den här typen av sågningar. Man visade en härlig lagmoral när det hotande nederlaget vändes och utöver de två fullträffarna noterade jag massivs av klara målchanser. Kåmark satt och sov i TV-studion när vi andra följde den svenska måljakten. Två gånger sköt Malin Moström bollen strax över ribban i utmärkta lägen. Hanna Ljungberg hade två nickar som var på vippen att slinka in. Victoria Svensson hade tomt mål vid två tillfällen, men brände. Malin Andersson prickade ribban med ett högerinlägg. Ja, ni ser själva: Massvis av skapade chanser - plus två mål. Åstadkommer man allt detta i en VM-semifinal är inte spelet "riktigt, riktigt uselt". Finalen startar klockan 19, svensk tid. Då hoppas vi att Pontus Kåmark är vaken. Den amerikanska förbundskaptenen April Heinrichs dök plötsligt upp i rutan och försökte förklara hur USA kunde ta stryk av Tyskland i den första semifinalen. USA ute ur turneringen? Jag trodde inte mina öron, men det var inget april-skämt; hon talade sanning. VM-final i fotboll. Vi är med.