Handbollen i Ystad starkare än någonsin

Det är möjligt, för att inte säga troligt, att Magnus Wislander lite senare i vår kommer att få en fånig guldhatt placerad på sitt avlånga huvud och tokhoppa i klunga på något sporthallsgolv. Det brukar bli så. Att Redbergslids IK vinner SM-guld i handboll är ett lika pålitligt vårtecken som att Liseberg slår upp portarna för ännu en säsong. För övrigt är Lisebergshallen klubbens alldeles egna nöjesfält, där spelarna roar sig med både snurrfinter och "japaner". I kväll är det IFK Ystads tur att släppas in i denna högriskmiljö. Det är ett tveksamt nöje. På juniorsidan, däremot, är Redbergslid sällan lika väl framme nationellt. Om det beror på en senare mognad hos spelarna eller en bättre ungdomssatsning i konkurrentklubbarna vet jag inte. Men det var 47 år sedan klubbens juniorer senast var Sverigebäst. Under helgen i Ystad kom trendbrottet. Drygt en månad före herrlagets eventuella seger fick juniorerna anledning att hoppa i klunga, dricka champagne ur pokal och sjunga om SM-guuuuld. Däremot hade guldhattarna, som klubben har mängdrabatt på hos Buttericks, troligtvis glömts kvar hemma i Göteborg. Det gjorde inget. Det favorittippade Göteborgslaget levde alltså upp till förväntningarna. Men det var med minsta möjliga marginal som Redbergslid blev mästare. I mina ögon är tvåan Ystads IF en lika stor segrare, även om det säkert finns åtskilliga - spelare, föräldrar, syskon, ledare - som hade vissa problem att komma till sömns i går. Laget var ju så nära, så retsamt nära. Det som såg hotfullt nära ut att bli en brakförlust höll på att vändas till något helt annorlunda. Boll efter boll hämtades in under slutskedet och när målvakten Christopher Ottosson knep en straff vid ställningen 22-23 kändes matchen plötsligt helt öppen; eftermiddagen skulle kunna sluta i en sanslös glädjeorgie i Österporthallen. Nu blev det inte så. Redbergslid spelade den genomgående effektivaste handbollen. Turneringens bästa lag vann. Det måste sägas. Ystads IF:s silver ska ses mot bakgrunden av att inte mindre än tre av de bästa spelarna gick över till IFK Ystad efter förra säsongen. Tyvärr är det ofta förknippat med bitterhet och hårda ord när spelare tar steget från en Ystadsklubb till en annan. Medan spelarna själva kommer bra överens - efter lördagens derby förbrödrades både röda och vita i "vågen", det var stiligt - har samarbetet på styrelsenivå långt i från varit friktionsfritt. När de tre YIF-talangerna valde att byta till IFK Ystad förra sommaren kom klubbarna inte överens utan än en gång blev det Svenska handbollsförbundets övergångsnämnd som fick gripa in och bringa ordning. Varje sådant fall är en förlust för handbollen och den gemensamma viljan till samarbete. Förhoppningsvis är tiden förbi när ett klubbyte för en ungdomsspelare innebär dramatik. Det är på SM-prispallen vi vill se YIF och IFK vara stamkunder, inte hos förbundets övergångsnämnd. Att slå ihop YIF och IFK till en klubb, då? Skulle det vara ett sätt att slippa känsliga värvningar och onödig konkurrens i en liten stad som Ystad? Nej. Konkurrensen mellan klubbarna är en av de faktorer som för utvecklingen framåt. Fråga mig inte hur det går till, men det verkar finnas handbollsspelare till hur många klubbar som helst. Vid ett besök på Ystad BB nyligen upptäckte jag i en korridor en anslagstavla med röda och vita knappnålar på. Och så långt har det gått, att jag först trodde att det var statistik över hur många IFK:are respektive YIF:are som hade fötts. Men en barnmorska lugnade mig med att knappnålsfärgerna var kopplade till vilket kön det nyfödda barnet hade och om det var förlöst genom kejsarsnitt. Puuuh. På seniorsidan går IFK Ystad snart in i spelet om SM-medaljerna, medan YIF kommer att kvalspela mot elitserien. På juniorsidan är YIF tvåa i landet, IFK Ystad sexa. Ja, jag tror inte folk fattar vilken bedrift klubbarna gjort och vilken kraft det finns i handbollen i Ystad. Jag skulle till och med vilja påstå att stadens handbollsspelare sprider lika god PR för Ystad som de tutande männen högt uppe i Mariakyrkans torn gör. Eller som korsvirkeshusen och Bornholmsbåtarna för den delen. Ett JSM-slutspel är en perfekt scen för talanger blomma ut på. I går såg jag en stjärna tändas. Jesper Fredson i YIF. Vilken vinnarinstinkt den grabben har! I sitt unga idrottslivs största stund gjorde han sin kanske bästa match. Han ville, han vågade, han lyckades. Att Jesper dessutom är ett år yngre än sina lagkompisar och vänsterhänt gör inte hans framtid mindre ljus. Extra förtjust blev jag även i IFK Ystads målvakt Philip Åkesson och i YIF:s Anders Kourtzman, högeryttern, som var ruskigt effektiv i sina avslutningar. Men det fanns flera, det fanns massor. Ett JSM-arrangemang är tufft, det är rock´n roll. Musiken dånar högt efter varje mål, spelarna visar tydligt sina känslor och de har betydligt fler tatueringar och mer färgmedel i håret än på Bastis tid. Dessutom sitter det misstänkt många fnittriga tonårstjejer i publiken. I rekryteringen av flickvän har det aldrig varit någon belastning att kunna skjuta hoppskott. Åtminstone inte i en stad som Ystad.