Förlorade finalen men vann folkets hjärtan

Jag höll på att skriva att det svenska damlandslaget tänt en eld i mig. Men det tänker jag inte göra. Inte en dag som denna. Det har brunnit tillräckligt i Ystad. Låt oss i stället konstatera att det som Sverige uträttat under VM i USA är större än det EM-guld man vann på en leråker utanför London för 19 år sedan. Ja, kanske är VM-silvret till och med det största som hänt svensk damfotboll sedan tidernas första landskamp: 0-0 mot Finland inför 1 500 åskådare. Det var 30 år sedan, men känns som 100. Utvecklingen har gått snabbt. Vi är rätt många som via TV umgåtts med det det svenska damlandslaget i tre veckor och funnit sällskapet synnerligen givande. Det har nog blivit lite kärlek på distans. Vi har lärt oss uppskatta Frida Östbergs hårdföra och resoluta mittfältsspel. Vi har ifrågasatt hur långa Jane Thörnqvists ben egentligen är, när hon gång efter gång fläkt sig fram och snott bollen framför målsugna anfallsfötter. Vi har charmats av Josefine Öqvists flätor och fart varje gång hon bytts in och spridit glädje. Vi har imponerats över precis allt som Victoria Svensson företagit sig; vändningarna, dribblingarna, nickarna, passningarna. Och själv har jag under resans gång till och med ändrat uppfattning om Marika Domanski-Lyfors och hennes ledarskap. För mig var hon en färglös och lågmäld förbundskapten, som alltid talade i samma tröttsamma tonläge. Det var en amatöranalys, byggd på fördomar. Inte minst under söndagens VM-final kunde man upptäcka Marika framför den svenska bänken, intensivt coachande sitt lag. Hon spottade och fräste och skickade blixtar till ögonkast bakom sina tonade solglasögon. Man hade unnat det här laget något annorlunda än det grymma slut man drabbades av åtta minuter in i förlängningen, när inbytta Nia Künzer satte sin skalle på bollen och skickade den i en otagbar båge över storspelande Sövestadstjejen Caroline Jönsson. Upplösningen var inte oväntad. Men plågsam. För ett par år sedan förlorade svenskorna EM-guldet på ett liknande sätt, i förlängningen. Det hade räckt. Det hade varit fullt tillräckligt. Samtidigt kom det bittra avgörandet som en logisk följd av en tysk anstormning i den andra halvleken. Tyskorna kvitterade omedelbart efter paus och det var ett mål som blev startsignalen till ett massivt tryck mot Caroline Jönssons territorium. Tyskorna sprang in och ut som de ville i det svenska straffområdet, det fanns ingen ordning, ingen koll. Med tur och skicklighet skicklighet lyckades Sverige överraskande länge freda sin målbur. Var det inte ett skott som täcktes, så var det en brytning i skottögonblicket eller en rensning på mållinjen. Caroline Jönsson gjorde sin bästa insats under turneringen, utan hennes reflexer hade matchens livsnerv klippts av betydligt tidigare. När tyskorna började misströsta mot slutet av matchen hade Hanna Ljungberg och Victoria Svensson några intressanta projekt ihop. Men ett svenskt segermål hade nästan varit att hoppats på för mycket. Tyskland vann rättvist. * * * Bara den allsvenska guldstriden och ett gäng kvalmatcher återstår på ett fotbollsår som i många avseenden varit fantastiskt. I lördags var Råsunda fullsatt i en ointressant kvalmatch mot Lettland. Aldrig har herrarnas allsvenska upplevt lika många och stora publikfester, aldrig har publiksnittet varit högre. Och just i dessa dagar har vi bevittnat ett genombrott för damfotbollen. Överallt i Sverige är fotbollen knallhet. Bortsett från det sydöstra hörnet av Skåne. Här är den iskall. Sämre än någonsin. Ystads IF, områdets flaggskepp, tog i helgen farväl av division 2. Det var väntat. Att besegra guldjagande Ängelholms FF på bortaplan i sista matchen, det var att begära för mycket. Visserligen gjorde man ett uppriktigt försök att vinna, men det var inte uppe i Ängelholm som YIF spelade sig ur serien. Laget har vacklat betänkligt under större delen av året och dragit på sig ett uselt facit i hemmaspelet. Det håller inte i längden. I fjor räddade YIF kontraktet i sista matchen, i år sprack det när motsvarande trollerinummer skulle utföras. Nya tränarparet Nils-Erik Persson/Ola Severin går nu skilda vägar efter bara en säsong med gemensam vårdnad över områdets främsta lag. Jag tror inte det här har varit någon optimal lösning för varken Nils-Erik eller Ola. Beslutet om det dubbla ledarskapet kändes framstressat när Nils-Erik Person plötsligt var beredd att återvända till YIF efter bara en säsong i Sjöbo IF. Då fanns Ola redan vid rodret. Fotbollen i sydöstra Skåne har alltså tappat ytterligare i standard. Den var dålig redan i april, när seriespelet drog i gång, den är ännu sämre nu. Ystads IF ner i trean. Rydsgårds AIF ner i femman. Toppen trubbas av, den grå massan blir större. I går kväll satt jag och studerade alla lokala fotbollstabeller och konstaterade hur illa det verkligen är ställt med fotbollen här nere. Men så la jag tidningen åt sidan, stängde ögonen och såg plötsligt ett blont yrväder ploppa upp i skallen. Hon vände ut och in på försvar och lekte fotboll. Victoria Svensson. Lär av henne, killar.