Fel oroas över EU-utvidgning

Krönika: Mats Wiklund Regeringar och EU-byråkrater är till och med överens, i princip, om vad som måste göras. Haken är att lösningarna kräver åtgärder som ogillas av olika väljargrupper i olika medlemsländer. Att göra det rätta är svårt för politiker som vill omväljas och behålla makten. Lösningen som tillgrips blir därför ofta att skjuta problemen framför sig, både på nationell och europeisk nivå. Den så kallade Lissabonprocessen är ett nedslående men utmärkt exempel på hur det nationella intresset triumferar över det gemensamma, europeiska. Trots att egennyttan bara är kortsiktig. Lissabonprocessen går ut på att öka Europas tillväxt och ekonomiska styrka genom olika strukturreformer som avregleringar, liberaliseringar, avmonopoliseringar och andra åtgärder. EU måste bli en verkligt fri och gemensam marknad. När gränsskydden upphör ökar tillväxten, jobben blir fler och välståndet ökar. Men EU:s produktivitets- och tillväxttakt är låg. Arbetslösheten är fortfarande hög. Enligt EU-kommissionen har staterna inte ens genomfört 40 procent av de åtgärder de enats om är nödvändiga för att skapa en gemensam marknad. Länderna sölar med att genomföra nödvändiga reformer på hemmaplan. Att ta itu med systemfel på arbetsmarknad och i pensionssystem, att hålla budget i balans och statsskuld nere, kostar på. Det är investeringar för framtiden som i det korta perspektivet mer smärtar än uppskattas. EU:s politiker vet mycket väl att deras befolkningsökning ligger på en farligt låg nivå. De äldre blir fler och de yngre färre. Vem ska försörja oss i framtiden? Frågan gäller i hög grad Sverige. Om befolkningsutvecklingen fortsätter som den gjorde 1995-2002 minskar arbetskraften under de närmaste tio åren i 270 av landets 289 kommuner. Ja, läget kan vändas - men det kräver motåtgärder. Och de är förstås politiskt obekväma. Dit hör framför allt behovet av ökad arbetskraftsinvandring. Statsminister Göran Persson har börjat backa från tidigare utfästelser att inte, som Tyskland och flera andra EU-länder, genomföra övergångsperioder för arbetssökande medborgare i de nya EU-staterna. LO räds lönedumpning och försvagad arbetsrätt. Persson fyller på med hotbilder om snyltgäster på välfärdssamhället. Sanningen är att särskilt Sverige, tack vare närheten till Baltikum och Östersjön, gynnas av EU:s utvidgning. En ökad tillväxttakt är närmast oundviklig. Forskning visar att företag som lägger ut produktion i länder med lägre löner samtidigt ökar antalet sysselsatta i moderbolaget. I Sverige ersätts också låglönejobb med nya och bättre betalda jobb. Oron för en snar invasion över gränserna är dessutom överdriven. De senaste 20 åren har bara 1,5 procent av EU:s befolkning flyttat till ett annat land inom unionen. Allt talar för att situationen består. Om det är bra besked för regeringen och LO är det desto sämre nyheter för svenska folket. Vi lär inte, som under 60- och 70-talen, få ett välbehövligt tillskott av arbetskraft utifrån. Ett redan besvärligt läge blir tyvärr än svårare. Det blir då att klara problemen på egen hand. Politikerna kan dröja och skjuta upp, strukturreformerna kommer de inte undan. Att som i dag misstänkliggöra EU är bara kontraproduktivt. Det är att angripa den enda rimliga lösning som ligger inom räckhåll. MATS WIKLUND är fristående skribent och EU-krönikör i Trelleborgs Allehanda