Ett nytt Europa växer fram

MATS WIKLUND: En majoritet av de nya staterna är i ordets egentliga mening nya. Anslutningen till EU är det slutgiltiga beviset på deras frigörelse och oberoende. Det nya Europa växer demografiskt och geografiskt. Tyngdpunkten förskjuts till Central- och Östeuropa. Vilket i sin tur innebär att synen på Europa, den europeiska självuppfattningen, står inför betydande förändringar. För den som följt utvecklingen av en ny konstitution för EU är kontrasten slående mellan det konstruktiva arbete som utfördes av medlems- och kandidatländerna och den misstro som regeringarna mottog deras förslag med. Representanter för 25 länder lyckades efter över ett års hårt arbete enas om hur EU ska fungera bättre, bli mer öppet och tydligt. Pragmatism och tålmodighet och inte minst respekt för olikheter och skilda utgångspunkter präglade debatten. Det var en prestation som visade vad Europa förmår när insatserna är höga. Och i omvänd ordning visade Europas stats- och regeringschefer vad de är kapabla till när prestige och maktambitioner samverkar. På toppmötet i Bryssel i december havererade förhandlingarna om den nya konstitutionen. Spanien och Polen satte sig på tvären om röstfördelningen i ministerrådet. Italien, dåvarande ordförandelandet, stod handfallet. Tyskland och Frankrike såg inget skäl att ingripa. Den allmänna meningen var att en lösning låg långt fram i tiden. Men några månader senare pekar allt på att länderna faktiskt kan komma överens. Spanien fick en ny regering och Polen ville inte isoleras. Och plötsligt har låsningarna upphört. Vad visar detta? Främst att EU aldrig står stilla. Länderna kan trilskas, söla och blockera men i slutänden tar de sig samman och lägger motsättningarna åt sidan. Det var nämligen helt uppenbart att EU behövde ett nytt regelverk för att kunna styras effektivt av 25 länder. Politikerna visste att ett längre uppskov skulle kunna lamslå unionen. De gjorde det nödvändiga och enades. De nya medlemmarna utgör inget homogent block. Polen är dominanten. Baltstaterna har sina intressen kopplade till Finland och Sverige. Malta och Cypern ligger vid sidan av. Det nya EU kommer inte att låta sig domineras av någon sida. Tvärtom. Genom utvidgningen sprids makten ut ytterligare. Ja, Tyskland, Frankrike och Storbritannien är fortfarande pådrivande men deras inflytande är mer begränsat än någonsin. Förhållandet beror inte uteslutande på utvidgningen. Efter en lång tid av genomgripande reformer ligger EU lågt. Dagens politiker är skeptiska inför nya visioner och stora projekt. Nu är framför allt uppgiften att få samarbetet att fungera. Men det är en efterreaktion som inte lär vara särskilt länge. Det kalla kriget som präglade EU i decennier är slut. Framväxten av ett annat slags ledarskap och tänkande framstår därför som oundvikligt. Det Europasamarbete som en gång utgick från sex västeuropeiska, katolskinfluerade stater har spelat ut sin roll. Vilket medför att respekt för gemensamma lagar och förordningar och tolerans för skilda perspektiv och intressen är än viktigare. Europa har blivit intressantare men också mer svårstyrt. Vad som förenar oss och driver på utvecklingen är insikten om att vi måste komma överens. Alternativet, det visar historien, är oacceptabelt.