Annons
Nyheter

Ett autistiskt barn förändrar livet

Det blåser vinterkallt runt den gamla Skånegården i Ölöv. Men utsikten över Söderslätt är milsvid och familjen Norberg-Hansen verkar inte ångra att de flyttade hit från Spånga för snart tre år sedan.
Nyheter • Publicerad 3 februari 2003
Camilla Norberg Hansen är engagerad i Föreningen Autism i Skåne. Bild: Mark HanlonFoto: 

- Det har gett bättre livskvalitet för alla våra tre barn, säger Camilla Norberg Hansen. Camilla Norberg Hansen är engagerad i Föreningen Autism i Skåne och har mött många föräldrar som är oroliga och förtvivlade för att de inte får den hjälp de behöver för att klara av vardagen med ett autistiskt barn. Bild: Mark Hanlon" BORDER="0"Camilla Norberg Hansen är engagerad i Föreningen Autism i Skåne och har mött många föräldrar som är oroliga och förtvivlade för att de inte får den hjälp de behöver för att klara av vardagen med ett autistiskt barn. Bild: Mark Hanlon Men framför allt var det äldste sonen Yo! som fick dem att ta steget. Han föddes för nio år sedan med stark autism och hans symptom har präglat familjens liv sedan dess. - I Spånga hade vi sammanlagt 50 olika kontaktpersoner för Yo!, han fick byta handläggare åtta gånger under de första åren. Det fungerade inte särskilt bra, säger Camilla. Familjen sökte ett lugnare liv och på Söderslätt fanns också farföräld-rarna som har god kontakt med barnen. Här kunde de få en rimligare boendekostnad än i Stockholmsområdet, något som betyder att föräldrarna kan arbeta lite mindre. - När man har ett barn med autism kan egentligen inte båda föräld-rarna arbeta borta, det fungerar inte. Vi har valt att arbeta omlott, vi frilansar båda två inom film och teater, berättar Camilla Norberg Hansen. Dels behöver det autistiska barnet mycket tid, dels tar allt pappersarbete och alla kontakter kring skolgång, habilitering med mera många timmar varje vecka. nödvändiga förmåner - Det kan verka som om familjer med funktionshindrade barn kräver en massa förmåner. Men det vi kräver är bara det absolut nödvändiga, det som göra att vardagen kan fungera något så när även för oss. Camilla och hennes man Oscar har accepterat att de inte kan åka på semester, att det blir problem att sova borta, att Yo! inte kan lämnas till någon annan över en helg och att vardagen måste ha en mycket tydlig struktur. De har några timmars assistenthjälp på helgerna, men det uppstår alltid problem när assistenter slutar och måste bytas ut. Föränd-ringar är svåra för Yo!. Det första som Camilla och Oscar märkte när Yo! var nyfödd var att han inte sov. - Det var första barnet, och man tänkte att det skulle väl vara så här. Man hade ju hört talas om att bebisar inte sover... Vid tio månaders ålder sov Yo! fortfarande bara i 20-minutersintervaller på nätterna, och på dagtid kanske tre gånger fem minuter. Familjen sökte hjälp hos neurologer och psykologer men inte förrän vid tre och ett halvt års ålder fick Yo! diagnosen autism. Vägen dit var lång och krokig. Det försvårades bland annat av att han klarade alla barnavårdscentralens krav på normal utveckling, och av väntetiderna inom sjukvården. Föräldrarna märkte dock tidigt att talet inte kom igång och att Yo! i stället fastnade i fixeringar och utbrott. Han tog inte egna initiativ att leka och motoriken utvecklades inte riktigt som den borde. Vid två års ålder drabbades han också av epilepsi vilket är vanligt i kombination med autism. Till slut, efter en rad observationer av neurologer och psykologer, kom diagnosen: autism. - Det kändes ofattbart. Jag visste ingenting om vad autism var, men förstod att det var ett svårt och livslångt funktionshinder, säger Camilla Norberg Hansen. Fortfarande talar inte Yo!, han sover lika dåligt och han har svårt att kommunicera. När familjen kom till Skurups kommun var Yo! sex år och skulle, om han inte haft sitt funktionshinder, alltså ha börjat skolan. Men särskolebarn får enligt lag inte börja förrän vid sju års ålder och någon förskoleklass för sexåringar fanns inte i Skurup. Dagisplats med assistent hade varit ett alternativ men familjen trodde att Yo! skulle ha större nytta av att gå i en specialklass för autistiska barn. En sådan fanns i Trelleborg: Änghög. Nu går Yo! i särskola där, i en träningsskola tillsammans med andra barn med liknande symptom. - Jag tror att autistiska barn behöver undervisning anpassad just för dem, det ger ingenting att klumpa ihop olika sorters funktionsnedsättningar, säger Camilla Norberg-Hansen. I sydöstra Skåne finns inte någon klass för barn med autism. - Det sägs att det inte finns något underlag, vilket verkar lite underligt när man vet att ett barn på 200 föds med autistiska drag, och det bara behövs tre barn på samma utvecklingsnivå för att skapa en klass, säger Camilla Norberg Hansen. Nu skulle hon dock inte vilja flytta Yo! från Trelleborg till exempelvis Ystad, eftersom Yo! gör ständiga framsteg tack vare träningen på Änghög. Resorna dit fungerar också bra i dag.

Robert Jönson robert.jonson@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons