En optimistisk pessimist
Och så länge det finns iakttagare och sanningssägare som Ronny Eriksson kan jag inte se någon som helst anledning att ge upp. Att enbart se Ronny Eriksson som en norrländsk komiker på vänsterkanten är inte tillräckligt. Förvisso ser säkert många hans satir och raljerande som en hållning till vänster om den svenska politikens vågräta mittlinje men frågan är om man inte i stället ska placera Eriksson på en lodrätt skala. Och då hamnar han definitivt en bit ner - bland vanligt folk, bland arbetare och småbönder, bland städerskor och vaktmästare, bland glesbygdsbefolkning och förortsmänniskor. Fast på den skalan är kanske ner egentligen upp? Ronny Eriksson. Bild: Anna Vilhelmina Målen för hans skickliga och väldigt träffsäkra ordskytte är då förstås alla maktmänniskor - inom politik, inom ekonomi, inom förvaltningar och inom näringslivet. Alla med makt är misstänka figurer. Precis som siffernissarna som "kan alla jävla siffror men inte vet ett skit om människor". Och EU är misstänkt och Robinson på tv är skit och Göran Persson är en knähund åt Bush och Blair och varför har vi så in i helvete bråttom - när vi ändå inte vet åt vilket håll vi ska gå? Läser man bara hans texter så inte utstrålar de särskilt mycket optimism, framtidshopp eller sprudlande glädje. Hela hans show är en svidande vidräkning med samtiden och och det är inte utan att man känner sig lite dum som samtidsmänniska. Men samtidigt väcker han ett slags hopp och driver fram en pyrande ilska över sakernas tillstånd. Inser vi inte hur läget är blir det svårt att göra något åt det och där får vi väldigt mycket hjälp av Ronny Eriksson. Men han blir aldrig en predikant och han sätter sig aldrig över oss och han är minst lika hård mot sig själv som mot oss. Och han häcklar mer än gärna sina hemtrakters människor men han gör det med stor kärlek och grandios humor. Det är förstås fullständigt omöjligt att citera honom så det blir rättvist men ni kanske kan förstå tonen utifrån meningar som den här: "En manisk norrlänningen är en som köper trädgårdsmöbler". Benneth Fagerlund och Ronny Eriksson. Bild: Anna Vilhelmina Och så skojar han gärna om norrlänningens sävlighet och misstänksamhet som någonstans i slutänden ändå visar sig vara den rätta metoden att hantera livet. Man ska vara skeptisk till det mesta... Och stockholmarna är det synd om och sex är överskattat och varför ska man köra omkring med kött över hela Europa och man kan inte längre tro på vad som står i tidningarna. Dock är han väldigt försiktig och skämtar egentligen inte alls om oss skåningar. Men gärna om vilka konsekvenser dialektala skillnader kan få - och här är det återigen svårt att göra Eriksson rättvisa, man ska höra honom, men i alla fall. Distriktsläkaren längst upp i Norrbotten kom från Tomelilla, patienten var en deprimerad skogsbonde. Patienten fick medicin och frågade om den hade några biverkningar. "Jo, muntorrhet", svarade doktorn men patienten uppfattade det som "munterhet" vilket ju inte kan vara en biverkning för en som är deprimerad. Utmärkande för Ronny Eriksson är hans väl genomarbetade texter, en stor respekt för publiken, en jättelik scennärvaro och väldigt snabb i käften. Dessutom sjunger han bra och klurar till sångtexterna med stor finess. Vid hans sida finns den utomordentligt duktige pianisten och sångaren Benneth Fagerlund som "skuggar" Eriksson perfekt. I kväll (tisdag) drabbar Ronny Eriksson och Benneth Fagerlund Grand i Simrishamn och jag kan inte tänka mig något som kan hindra er från att gå dit och få nästan två och en halv timmes optipositivitetscoatching... Robert Dahlström
