En midsommarnattsdröm som dockteater
"Hermina var liten, mörk och nätt och älskade Lysander, och Lysander älskade Hermina. Det kunde inte ha varit bättre! Och samtidigt var det så att den ståtliga, högväxta, ljushåriga och tårmilda Helena älskade Demetrius. Men Demetrius var inte kär i Helena. Han älskade istället Hermia, han också... som inte älskade honom. Det kunde inte varit värre..." -Visst låter det spännande, säger kultursekreterare Marie Johansson som med olika projekt försöker engagera barn och ungdomar i Tomelilla. Och för den som vill veta hur detta drama slutar så är det bara att komma hit till Tomelilla Konsthall och se den spännande fortsättningen i vår dockteaterföreställning den 15 maj. Pjäsen är gjord efter William Shakespeares - En midsommarnattsdröm. Förberedelserna, som fortfarande inte är riktigt klara, började i februari i form av en dockteaterkurs på Tomelilla Bildkonstskola. Under ledning av Bertil Arkrans och Eva Selleck har ungdomarna modellerat dockor i lera och papier-maché, målat dekorer och gjort rekvisita. -När vi modellerade fram dockorna använde vi oss av en prototyp, säger Bertil och springer iväg och hämtar något som liknar ett barnhuvud på en pinne. Utifrån den här prototypen, som vi sågat ut i frigolit, har vi sedan jobbat fram de olika karaktärerna. När jag tittar lite närmare på dockorna så upptäcker jag att de liknar de olika tillverkarna. Kvitten och Botten påminner ganska mycket om Bertil och Hermina om Caroline och så vidare. -?Ja, visst är det kul, säger Bertil. De flesta av ungdomarna har aldrig tidigare sysslat med dockteater eller gjort dockor. Och med tanke på det har de gjort ett fantastiskt jobb. Förutom dockorna har de byggt dockteaterscenen som inte heller går av för hackor. -Min tanke är att det här nedre rummet i Konsthallen skall bli ett permanent rum för dockteater, säger Marie. Och inför den här föreställningen skall det omvandlas till en magisk skog. Men är det teater måste det också till ett manus och en rollbesättning. Dockorna i alla ära men de kan inte prata. -Vi har repeterat texten ett par gånger, säger Eva, men det räcker förstås inte. Det vi ger är ett stort klassiskt verk som är nedbantat till 60 minuter. Och vad som nu återstår är att vi skall lära oss replikerna, att föreställa och leva oss in i den person vi skall föreställa. Replikerna varvas med musik och att en berättare, Eva Selleck, som lotsar publiken vidare. -När man jobbar så här intensivt som det blir nu drömmer både jag och Eva om pjäsen på nätterna. Dockteatergruppen fortsätter nu att repetera och utlovar något utöver det vanliga den 25 maj.
