En förlorad tid

Det är vid Kabusa som känslorna sätter in. Det är här som Österlens himmel öppnar sig. Havet möter horisonten och korna betar lugnt och tungt som de alltid har gjort. Jag kör fort. Jag är sen. Jag vill hålla kvar kullarna med blicken, men tvingas vara fokuserad på den gråa asfaltremsan framför motorhuven. Jag svänger in på kyrkans parkeringsplats. Gruset knastrar när det ger vika för däcken. Jag stiger ut, en främling som inte hör hemma här. I kyrkans förhall sitter änkan. Hon är grå i ansiktet. Pärlhalsbandet ligger vitt mot den svarta finklänningen. Jag tar plats lagom långt fram, och hoppas att det är rätt och anständigt. "Vem är hon?", hör jag hur de andra tänker. Jag tittar fokuserat rakt fram, mot den blomsterdekorerade kistan. Där ligger han. Det är så svårt att tro. Prästen är ganska bra. Medan hon talar tänker jag på hur kyrkan, just denna kyrka där Hugo i dag vilar i sin kista, en gång avvisade hans familj. Det måste ha varit på 1920- eller 30-talet. Hugo var fortfarande en pojke och hans syster hade dött. Pappan snickrade till en liten kista som han satte på pakethållaren och cyklade upp med till kyrkan tillsammans med familjen. När de kom fram tittade prästen ut genom fönstret, men bemödade sig inte om att gå ut till så fattigt folk. De fick begrava flickan själva. Detta nämner förstås inte dagens präst i sitt tal. Hon pratar om andra saker, om fattigdomen och all strävan, om det hårda arbetet och hur Hugo fick börja jobba redan som nioåring, men också om den starka kärlek som alltid fanns mellan Hugo och hans hustru Helga. Barndomens sommarkvällar hos Hugo och Helga var magiska. Jag var kanske sex sju år när vi som oftast satt i kammaren bredvid deras kök och åt sju sorters kakor. Jag och min bror var smutsiga av intensiv lek. Vi hade lämnat livet i stan och var utsläppta på sommarbete i våra "landetkläder", slitna manchesterbyxor med trasigt blixtlås och någon tröja, kläder som inte tog skada. Jag vet att vi kunde ha konflikter i familjen även när vi var på landet, men i efterhand finns det inte med. Jag minns bara ett paradis, ett i dag förlorat paradis. Somrarna var alltid varma, gräset alltid grönt. Det första jag gjorde när jag vaknade på morgnarna var att titta på den tjocka gula sammetsgardinen; var den ljusgul eller mörkgul? Soliga dagar blev frukostfilen ljummen på terrassen. Näsan rynkades och ögonen blev små streck i det skarpa ljuset. Vi cyklade till stranden. Mamma luktade bränd hud när jag la mitt ansikte på hennes mage. Pappa hade karameller i en liten burk som förvarades tillsammans med solkräm i en grön tygpåse. Jag minns inte att havet var kallt, men att skogen doftade av kåda. Sanden gnisslade under fötterna och skogens barr stack under tårna. Det gick att äta kråkbären som växte i ljungen på vägen hem. Jag tror inte att vi grillade särskilt ofta, men i efterhand känns det som om det var varje kväll. Sedan gick vi in i det dunkla huset och tände en brasa, spelade spel eller läste högt ur boken Kring Sandhammaren. På nätterna stördes man bara av strandens sand som hade hamnat i sängen och raspade axlarnas brända hud. Var det dimmigt gick det att höra mistlurens avlägsna bröl. Jag minns att vi ofta gjorde cykelturer, eller gick milslånga promenader. Ibland stötte vi på fjärilsforskare bland sanddynerna, andra gånger lärde vi känna någon ny bekant. Allt som oftast hamnade vi i Helgas och Hugos kök. Jag var bara en liten flicka men förstod, inte helt oberörd, att Hugo var en ståtlig karl. Han var lång och stark och mörk. Och en spjuver. Medan skymningen föll utanför fönstret satt vi i kökssoffan och lyssnade på hans historier. Det var berättelser om fattiga barn som fick ge sig ut och tjäna hos de rika bönderna, men också om skeppsbrott och livräddning, om män som gick från dörr till dörr under stormiga nätter och knackade på hos varandra för att spänna hästarna för livbåten och ro ut till nödlidande. Min lillebror somnade i soffan, men aldrig jag. Jag lyssnade och lyssnade och ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Nu är Hugo borta. Liksom min barndom. Liksom somrarna på landet och folket som bodde däromkring. Kyrkan är full av människor, gamla människor som har levt hela sina liv i detta landskap. Mannen framför mig har kammat sidohåret över den kala hjässan. Den mörkblå söndagskostymen spänner över de breda axlarna. En farbror på andra sidan hulkar ljudligt. Helga går fram till kistan för att ta farväl. "Tack för alla åren", säger hon, och klappar handen i kistan, om och om igen. "Tack för alla åren Hugo". Böjd leds hon bort av sin son, och min gråt kan inte ta slut. På vägen hem åker jag förbi det hus som såg mig växa upp. Gräset har vuxit sig högt och ryggträna på taket har hamnat på sned. Grannarnas hem, där en gång fattiga människor bodde, har blivit sommarställen som säljs för miljontals kronor. Längs vägkanten syns skyltar som gör reklam för gallerier, konsthantverk, bed and breakfast och antik och kuriosa. Det är som om någon lagt ett färgglatt filter över verkligheten, över den riktiga verkligheten, där åkrarna är åkrar och vägen en väg där Helga och Hugo cyklar till kyrkan för att gifta sig, till dansbanan för att dansa och till bönderna för att hacka betor.