En förklädd varg i kopplet

Vi kan förmodligen räkna med att vargen/hunden vid den tiden var tämjd och domesticerad. Tämjd betyder att vargens tendens att fly från människor tagits bort. Domesticering är en process där ett urval görs baserat på att djuret ska fungera i en konstlad omvärld och därför inte längre behöver kunna överleva i vilt tillstånd. De flesta forskare är idag överens om att hunden härstammar från någon underart av varg. Hur det kom sig att vargen sökte sig till människan vet vi inte. Vi kan bara spekulera i att det var till ömsesidig nytta. Vargen fick mat och människan fick en varnare, jakthjälp och nödproviant. Det dröjde inte länge innan människan började göra ett urval av vilka djur som skulle få fortplanta sig, beroende på vilka egenskaper man ville förstärka. På så sätt fick man fram ett antal hundtyper med olika användningsområden, jakt, vallning, vakt, sällskap osv. Den utvecklingen pågår fortfarande. Under dessa tusentals år så har hundens egenskaper förändrats, förstärkts eller försvagats. Men några nya egenskaper utöver de vargen har, har inte tillkommit utan hunden har fortfarande vargens egenskaper i grunden, vare sig det handlar om en pudel eller en rottweiler. För att en vild djurart ska kunna domesticeras krävs att den har vissa särdrag, till exempel att leva i grupp med rangordning och ledare, att ha en präglingsperiod, att ha relativt lösa parförhållande, att inte vara alltför flyktbenägen mot människa, begränsat vandringsbehov och att kunna anpassa sig till skilda miljöer. Vargen uppfyller bara en del av detta, livet i grupp, ledarskap, präglingsperiod och anpassningsförmåga. Men vargen har också det vi framför allt bygger på i träningen, livet i familjegrupper eller "flockkänsla". Hunden utvecklar lika starka band till människor som till andra hundar. Vi har framför allt tagit vara på vissa ärftliga drag hos vargen som vi har nytta av i domesticeringen, "barnslighet, anpassningsförmåga och foglighet. Utseendet har förändrats i minst lika stor utsträckning som beteendet. En tamhund har mindre skalle, och mindre hjärnvolym, än en varg. Hårlagen kan variera. Hunden har mindre och färre tänder. Sedan har rasaveln bidragit till stora variationer av färg, hårlag, proportioner, öron- och svansform och svanshållning. Det krävs bara ett fåtal generationer för att avla fram bestående exteriördrag. Med mentala drag är det mycket mer komplicerat. För att locka fram ett visst beteende krävs det en retning som är stark nog. Skillnaden i tröskelvärden för att utlösa ett visst beteende är den stora skillnaden mellan varg och hund. Beteendena finns där men visar sig normalt inte. Hundarna behåller hela livet barnsliga drag jämfört med vargarna och det är mycket viktigt för att vi ska kunna dressera dem. Vargen har en präglings- och inlärningsperiod som leder till ett antal färdiga beteenden som sedan är mycket svåra att förändra. Det är beteenden med stort överlevnadsvärde för vargen. Men vi håller ju våra hundar med skydd, mat och värme så de behöver inte så fixa beteenden. Därmed blir det mycket lättare att förändra beteendet hos en hund, vi kan dressera den. Det sägs ju att "man kan inte lära gamla hundar sitta". Det kan man visst det, men det tar lite längre tid. Däremot blir det väldigt svårt att lära en gammal varg sitta på kommando. Det saknar värde för vargen. Det finns många viktiga skillnader mellan en vild varg och en tam hund. Vargen blir sexuellt mogen vid två till tre års ålder mot hundens sex - nio månader. Den mentala mognaden hos hund kommer vid 12-18 månaders ålder, hos vargen samtidigt med den sexuella mognaden. Hanhunden producerar sperma året om medan hanvargen bara är parningsduglig under parningssäsongen. En vuxen varg skäller mycket sällan. Vargens flockkänsla tycks vara starkare än hundens. Hunden är en sämre jägare än vargen och rovdjursbeteendet utlöses inte lika lätt som hos vargen. Vargen är huvudsakligen aktiv på natten medan hunden kan aktiveras lika bra på dagen som natten. Dessutom har inte hunden samma behov av att vandra långa sträckor. Många av dessa skillnader är naturligtvis beroende att vargens förhållande till sin miljö. En varg är normalt inte aggressiv inom flocken. Men vid revirstrider, kamp om rangordning osv så slåss vargen med mycket större intensitet än de allra flesta hundar. En varg är försiktigare, räddare, än en hund. Den tar lättare till flykten inför något okänt och skrämmande. Normalt är också vargen mycket skygg inför människor. Genom specialiseringen som aveln lett till kan man lätt förledas att tro att hundens varglika beteende är bortavlade, men det är det inte. De kan ligga mer eller mindre väl dolda, men de finns där. Det kanske krävs en kraftig retning för att locka fram dem och det är inte säkert att vi ens uppfattar retningen utan står frågande inför vad som gjorde "Kalle" till ett vilddjur.