En dödsdans med bara förlorare

Att se en Strindberguppsättning av något så när traditionellt snitt ger mig alltid känslan av en lektion i teaterhistoria. Precis som Tjechov, Shakespeare, O´Neill, Miller, Albee eller någon av antikens stora. Och det är lätt att göra jämförelser. När Edgar och Alice hör de festliga ljuden från fest borta hos Doktorn känner jag samma slags övergivenhet som vi upplevde i några av scenerna i Noréns uppsättning av Tjechovs Måsen på Ystads Teater 2001 - det pågår ett liv därborta, vi är här, livet är där. Och, förstås, till Edward Albees Vem är rädd för Virgina Woolf. Just det sistnämnda verket hade premiär på Ystads Teater 2001 i en uppsättning från Helsingborgs Stadsteater med Lars-Erik Berenett i huvudrollen. Och nu gör han Edgar i Dödsdansen också i en uppsättning från Helsingborgs Stadsteater. Se där. Låt oss hoppas att vi även i framtiden får del av Helsingborgs Stadsteaters intressanta repetoar. Lars-Erik Berennet som Edgar i Strindbergs Dödsdansen. Strindbergs dramatik efter infernokrisen präglas av ett sökande inåt människan, en strävan efter att söka och förstå människans komplicerade natur - och inte minst relationen mellan könen. Han tar också bort allt ovidkommande i dekor och scenbild som kan störa det psykologiska spelet. Edgar (Lars-Erik Berenett) är en kapten som stannat i karriären och nu framlever sina sista, yrkesaktiva dagar som kommendant på en skärgårdsö. Han är fattig, utan närmare vänner, desillusionerad, bitter och uppfylld av livslögnen om den egna förträffligheten och alla andras tillkortakommande. Han är gift med Alice (Evamaria Björk) och deras äktenskap har varit misslyckat sedan första dagen. Vilket de gärna och ofta påpekar för varandra. De är tillsammans fångar i samma bur. Som katalysator träder dramats tredje person in, kusinen Kurt (Jörgen Düberg), som till en början får rollen som den klassiska personen mitt emellan men snart gör klart på ett kraftfullt sätt att han inte tänker ta parti utan egentligen upplever båda makarna som lika patetiska. Kampen mellan Edgar och Alice genomsyras av lögner, svek, förtal, hot och bråk och deras strävan efter frigörelse och frihet, både från varandra och det meningslösa livet de lever, ser ett tag ut att bli framgångsrikt. Men livet har gått för långt och möjligheterna är inga och Dödsdansen slutar som den börjar; de båda makarna försonas i sitt öde och de båda fortsätter sin tröstlösa tillvaro tillsammans. Det slutar i tragedi, i uppgivenhet och hopplöshet och mantrat; "Man måste släta över och gå vidare" klingar falskt. Livet är meningslöst. Uppsättningen i regi och bearbetning av Solbjørg Højfeldt är koncentrerad, avskalad och tillspetsad. Scenbilden är grå och naken, den utspelas i ett stentorn, och kostymerna är enkla och brungråsvarta. Spelet mellan personerna står i fokus, helt i Strindbergs anda. Det är en kompetent och driven ensemble som direkt lyckas föra in oss i handlingens kärnområde. Lars-Erik Berenett gör rollen som Edgar med kraft och närvaro och förenar auktoritet med självömkan hos Edgard på ett ypperligt vis. Evamaria Björk skapar en stark och känslig Alice men lyckas också gestalta hennes motsägelsefullhet och dolda mörker på ett tydligt och kännbar sätt. Jörgen Düberg är korrekt, återhållet förbannad och precis så stark som rollen ska vara. Således en utmärkt och nästan lite Norénsk uppsättning av Dödsdansen. Ska jag sättas upp några frågetecken blir det för själva uppsättningens grundkaraktär. Som Ulf Gran mycket riktigt konstaterar i programbladet tåler Strindbergs texter att spelas i olika tider och placeras i olika miljöer. De har en slags tidlöshet. Alltså kan man välja att till exempel skapa en föreställning i Strindbergs tid med tidsenlig dekor och detaljer. Eller att lyfta upp den till modern tid med mobiltelefon istället för telegraf. Jag upplever Solbjørn Højfeldts uppsättning som velig i det avseendet. Vi är i sent 1800-tal, eller tidigt 1900-tal men ändå inte. Kostym och språk ger sina signaler, dekor och text andra. Ambitionen har förmodligen varit att behålla en slags tidstypiskhet men ändå modernisera. Men känslan blir ändå en lektion i teaterhistoria. En större djärvhet i bearbetningen hade kunnat ge en uppsättning med ännu större bärighet i 2000-talet. Dessutom blev jag lite förvånad av de dramaturgiska tempoväxlingarna - det långsamma framåtskridandet innan paus och den rasande framfarten, som blir hafsig och utan djup, efter paus som landar i att cirkeln sluts och att allt återgår till det vanliga. Var det Strindbergs avsikt att Dödsdansen skulle ända i att peka på människans feghet och oförmåga att förändra och det meningslösa i att försöka? Robert Dahlström