EM i Sverige - då trivs Danmark!

Danmark besegrar Sverige med 27-26 och är klart för semifinal i handbolls-EM. Och mina tankar går tio år tillbaks i tiden. 1992. EM i Sverige. Danmark halkar in i turneringen på ett bananskal sedan ett krigshärjat Jugoslavien fått startförbud. Turneringen formas till en fantastisk rödvit succé och Danmark blir helt otippat Europamästare. Då fotboll, nu handboll. Resultatet kan bli det samma. Danmark fullföljde och förädlade det koncept som Portugal påbörjade redan i onsdagens match mot Sverige. Världens främsta handbollsspelare Stefan Lövgren plockades bort genom punktmarkering, vilket fick den svenska spelkvaliteten att sjunka med en faslig massa procent. I stället för att få den nödvändiga yta som krävs för att kunna kunna utföra sina cirkusnummer, såg danskarna till att Lövgren denna kväll förvandlades till Scandinaviums 12 031:a åskådare. Lövgren tilldelades en ståplatsbiljett i planens mittcirkel... Efter slutsignalen jublade de danska spelarna som om de redan vunnit EM-guldet. Och ungefär samtidigt, i Västerås, kan jag tänka mig att det fanns ett annat gäng spelare vars glädjeyttringar varit i paritet med ett isländskt vulkanutbrott. Det blir Island och Sverige i Globen i semifinal på lördag - vem hade trott det? - och räkna med att islänningarna noggrant studerat den hantering av Stefan Lövgren som först Portugal och sedan Danmark praktiserat. Det skulle förvåna väldeliga om inte Island ser till att ge Stefan Lövgren en ståplatsbiljett i Globens mittcirkel; medverka i matchen lär dom i alla fall inte vara intresserade av att se honom göra. 1992. Jag hade själv nöjet att bevaka det danska "holdet", från incheckningen på hotell Saltsjöbaden i Ystad och välkomsttalet av kommunalrådet Håkan Mattson, till fyrverkerierna på Ullevi och den höjda EM-bucklan som gnistrade mot den svarta Göteborgshimlen. Då hette hjältarna Peter Schmeichel, Flemming Poulsen, Henrik Andersen, Kim Vilfort och Brian Laudrup och sommaren 1992 var de för det danska folket vad Dahlin, Brolin, Thern och Ravelli blev för det svenska folket två år senare. Europamästerskap i Sverige är uppenbarligen något som passar danska lag i stora bollsporter och nu kan något stort vara på gång igen. 27-26-segern i går ger onekligen vibrationer i den riktningen. Sverige var semifinalklart redan före avkast och hade naturligtvis ett annat förhållande till matchen än sin motståndare. När kampen stod och vägde ungefär tio minuter från slutsignalen var det också danskarna som hade den hetaste viljan och de kallaste nerverna. För IFK Ystads Marcus Ahlm handlade det om den viktigaste matchen i karriären. Allt han gjorde specialstuderades av förbundskapten Bengt Johansson, rörligheten, försvarsspelet, samarbetet med skyttarna, avslutningarna. Ahlm avlöstes visserligen under en period av Thomas Sivertsson men fick gott om tid på sig att övertyga Benga om sin förträfflighet. I potten låg något så fint som en plats i den svenska startsexan vid lördagens semifinal mot Island. Ett mer inspirerande uppdrag går inte att få - men heller inte ett mycket svårare. Det danska försvarsspelet var hårt och snudd på brutalt och under såna omständigheter är det svårt att, som Ahlm, ägna sig åt "lucköppning". Två mål och fyra fixade straffar är ett godkänt facit, även om Benga på lördag troligtvis ändå kommer att luta sig mot Magnus Wislander. Marcus Ahlm visade att han håller internationellt, men var inte i närheten av succén i det senaste mötet med Danmark. Den gången blev det sju mål när Sverige vann finalen i fyrnationersturneringen i Baltiska hallen - en prestation som utfördes i en helt annan värld jämfört med gårdagens fight. För övrigt tror jag inte Sverige och Danmark har mötts för sista gången i detta Europamästerskap...