Det är bara att lägga av - eller?

Jonas Bergh kommer från Landskrona, har bott en tid i Malmö och bor nu i universums mitt, Vollsjö. Han känner väl Skåne, det märks på det särskilda språket och sättet att fånga människorna, som bor här. Den särskilda mentaliteten, detta kynne, i detta gror och växer de båda ömsinta kusinerna integritet och identitet. Berättarjaget i romanen är Jonas, som är drygt trettio år och på väg mot någonting han inte vet vad det är. Och inte var det finns. Men denna rörelse finns hela tiden, denna oro - han är nära uppbrott, men betydligt längre från genombrott. Han är gift med Susanna, sedan en kort tid, och förhållandet är si så där. De bär på en gemensam längtan till något annat och de visar varandra kärlek. Jonas Bergh på klassisk mark i Vollsjö. Bild:Bass Nilsson Men, och det är ett stort MEN, Jonas är beroende av alkohol. Han är alkoholist - hans längtan efter alkohol är starkare än någonting annat. När inte den finns känner sig Jonas ofri och instängd, när den finns flyr han bort, drömmer och den stora friheten känns nära. Och i ruset kommer planerna och det storslagna, i detta liv av självbedrägeri och livslögner. Jonas upprepar samma mönster gång på gång, i månader, i år. Han har gjort det länge - upprepningar är livet. Han började dricka alldeles för mycket, alldeles för tidigt. Människorna omkring honom använde alkohol med måtta, men han kom tidigt nära öl och brännvin. Men de allra flesta i hans omgivning odlade ett skötsamhetsideal, som många har gjort under det senaste halvseklet, som berättelsen handlar om. En pilsner satt bra, en sup eller två, när det var helg och arbetsfritt. Så resonerade vanligt folk. Jonas klarar inte detta, det blir ett drickande, som sker alltför ofta och som är omåttligt. Med följder, som är dystra och med ett beroende med klor och tänger. Ett beroende, som styr och bestämmer livet. Allt inrättas efter detta. Det är svårt att förstå hur det blev så. Föräldrarna är bra, pengar saknas inte, inte heller intressen. Och runt Jonas finns det andra människor, som är underbara. Särskilt då Bror och Inga, det barnlösa paret, som bor grannar. Bror blir en förebild och en läromästare och en klippa. Han äger en trofasthet, som aldrig brister. Detta är något enastående fint i berättelsen, relationen mellan Bror och Jonas. Jonas Bergh skildrar detta på ett utsökt och kärleksfullt sätt. Bror är en man med idéer, en man, som handlar och som ständigt bär på nya projekt. Han tröttnar aldrig, trots att omgivningen suckar, han har mod, uthållighet och en generositet, som är stor. Bror är en god människa. Jonas är inte uthållig, han har talang, han har förutsättningar, men han håller inte fast vid det han börjar med, han blir inte vid någonting. Han lämnar saker halvdana, han tröttnar fort, han sviker och överger löften - även den den bäste och den närmaste. Det blir ständigt tråkigheter och det mesta är sorgligt. Om en ung människas liv, som är på väg utför, liksom det svenska välfärdsbygget. Men samtidigt känns det angeläget att läsa, Jonas Bergh gullar inte med läsaren, han irrar inte bort sig i sentimental sörja. Han berättar, som det är, han är ärlig och det passar bra i Skåne. I Skåne skryter vi inte, vi brer inte på, vi säger bara, som det är. Jonas har haft det bra, folk har brytt sig om honom och ändå går det helt snett. I romanen ställs många frågor, svaren får du själv komma med. Jag har inget facit och vill inte heller visa mig förnumstig och klok. Men jag tillåter mig en reflektion. Aldrig har någon ställt Jonas mot väggen, och sagt sanningen, berättat för honom hur illa det står till med hans liv. Och vad, som behövs för att inte snurra vidare i alkoholhjulet. Det är märkligt, och det saknar jag. Bo Bjelvehammar SAMTAL MED JONAS BERGH Månaden mars snirklar sig fram och bär på vinterns rester - snö, gamla kvistar, halvruttna äpplen, men det finns tecken på något annat, vintergäck, solstrålar och envisa talgoxars påminnelser om att vi människor får ta och förbereda oss, inte gå och huka. Mitt i den skånska myllan står han, en författare på riktigt, Jonas Bergh - någon har hottat ut honom, svingat honom till Piratens hemtrakter, bort från Asmundtorp, Borstahusen, Landskrona och Malmö. En smal, ganska lång man och med milda ögon ser han sig runt i omvärlden, från en ny utgångspunkt, en ny plats sedan snart ett år tillbaka. Han verkar lite bortkommen och utelämnad, i en skånsk bondhåla. Och där sitter han och skriver varje dag på en ny bok, när han inte reser och pratar om det han gör. Om detta att vara författare. Han har provat annat, att arbeta med annat, med barn och ungdomar - att läsa på universitet. Men han vill skriva och efter tre övningsstycken på mindre förlag, så känner han nu att det är detta, som är det stora eldprovet. " Nu är jag författare, att skriva böcker är min huvudsyssla. Oavsett vad jag kommer att tjäna för pengar. Så känns det. Och det känns rätt. " Den nya romanen har tagit ett och ett halvt år, och det hela började i Malmö. På samma sätt, som alltid växer det fram en berättelse. Tankarna och linjerna präntas ner på små papperslappar, sedan skriver han för hand och sist blir det på dator. Så formas i stora drag skrivprocessen. Jonas Bergh är ingen riktig debutant, men han är okänd. Inte ens i Vollsjö har man hört talas om honom. Vi rör oss framåt i samtalet på olika plan, med kaffe och wienerbröd, med Johanna, Jonas kvinna, som kommer in i samtalet, med Elsa i barnvagnen. Jonas Bergh är inte rädd inför mottagandet av romanen, han är spänt nervös. " Jag ville skriva om en människa, som har haft det bra. Men ändå går det snett. Trots alla de goda människor, som finns runt omkring dig, så bestämmer du själv. Jonas i romanen bestämmer själv sitt liv. " Jonas Bergh. Bild:Bass Nilsson " Jonas vill inte se han förnekar det, som finns. Det ska ordna sig. " Många gånger upprepar han detta, som ett credo, som rinner ut i sanden. Och det mesta sker i den lilla, öppna staden Landskrona, i skuggan av de stora elefanterna Helsingborg och Malmö. Han ska komma tillrätta med sin alkoholism, det ordnar sig, på något sätt. Av sig själv, eller?. ? Och det går aldrig att säga att saker och ting utvecklar sig på ett visst sätt, efter en mall, en schablon, alla stereotypier ogillar Jonas Bergh, här är han bestämd och medveten. Människor är så olika, de är inte stöpta i enhetliga formar och det konforma är inte heller det mest intressanta. Han återkommer ofta till detta i vårt samtal, det är inte självklart hur människors liv blir och som författare måste man noga akta sig för schabloner. Och Jonas Bergh ville skriva sin berättelse, utifrån sina erfarenheter. " Jag ville inte skriva om en gemensam nämnare, men ändå att många ska kunna känna igen sig. " Och det gäller att binda läsaren vid orden. " Jag skriver med flera olika tidsplan, utifrån flera händelselinjer, för att hålla olika saker vid liv och fängsla läsaren under en längre tid. " Vi pratar om det nödvändiga läsandet, om Slas, Hylinger och Östergren och behovet av att känna igen och låta sig påverkas. Men det lever ändå kvar en känsla av vilsenhet och utslängdhet, när vi samtalar. Det blir ingen lång tillvaro för Jonas, Johanna och Elsa i Vollsjö, tror jag. Nakna äppelträd, vårgäckssolar bredvid snörester och en ensam, ung man bredvid ett vitt hus i den oförvägna marssolen. Och arbete pågår med en kusinbok, som handlar om Karola, som får barn tidigt och vars liv förändras påtagligt, när detta barn blir vuxet. Bo Bjelvehammar