Den svarta pojken och det Vita huset

Denna historiska dag, när den förste färgade presidenten i USA tillträder, har jag förgäves sökt efter Ollie, pojken ni ser på bilden sittande på muren nära grinden till Vita huset, så nära som numer ingen av säkerhetsskäl kan komma världens mäktigaste man.

Jag har mina onda aningar att det inte längre lönar sig att spåra Ollie.

Året är vintern 1967och Washington skulle ett par månader senare brinna under upplopp i slumkvarteren precis som Detroit, Chicago, Memphis och Los Angeles. Barack Obama var bara nio år och bodde på Hawaii med mamma och morföräldrar, hans pappa bodde i Kenya. Ollie, nio år, bodde för sin del i Washingtons "negerghetto", så kunde man ännu skriva i ett anständigt reportage som det jag skulle göra för tidningen Kamratposten om en svart pojkes vardag.

Jag hade sammanförts med Ollie Henson av Ulf Hannerz, äldre läsare minns honom som "Hajen", en grabb som oslagbart lugn vann 10 000 kronor i en frågetävling med Nils-Erik Baehrendtz i monopol-tv. Hannerz blev forskare och skrev sedan en avhandling om misären i Washington. Han hade stött på Ollies familj nära maktens boning.

För så var det. Gick man tio kvarter åt nordväst räknat från Vita huset och sedan två kvarter till vänster kom man till det förfall på T-gatan där Ollie bodde med nio (!) syskon. Hans vackra mamma var bara 31. Hennes äldsta barn, Nathalie, redan 16, tog hand om Ollie när mamma inte hann hem från krogen där hon arbetade skift.

Jag beskrev Ollie som ett av de fattigaste amerikanska barnen, minns deras hus, mörkret därinne, tapeterna som hängde löst, hur Ollie delade säng med två bröder, pappan som ingen sett på åratal eller visste var han fanns och det minsta syskonet som bara var fyra månader hade en annan pappa än Ollie och var odöpt.

Medan presidentenLyndon Johnson, som tagit över sedan John F Kennedy mördats, formulerade sin folkhemsvision om The Great Society (närmast "Det storartade samhället") levde inte bara Ollie men de flesta svarta i USA i elände. Rasdiskrimineringen skulle snart få sitt otäckaste uttryck i mordet på Martin Luther King, för tidningen Se bevakade jag hans begravning.

I delstaten Virginia fanns ännu dödstraff för en svart man som lägrade en vit kvinna, det var olagligt med blandade äktenskap och som ni vet var Obamas modiga mamma gift med en svart afrikan.

En ny tid ville bryta in. Men just då skulle ingen ha tagits på allvar som vågat drömma om att bara fyra decennier senare en färgad president skulle flytta in på Pennsylvania Avenue, inte längre bort än att han kunde hört skotten på T-gatan då polisen ingrep vid macken nära Ollies hus. Ingen trygg lekplats för honom, den som fanns byggde man just Hilton på, inga leksaker, inga böcker, jo en enda alltid framme, den där hans morfar nämns som en av dem som seglade ombord med en amerikansk expedition till Nordpolen…

Jag och fotografen Ove Hallin följde Ollie en hel dag i skolan, även den förfallen, disciplinen i tydlig upplösning, klotter, smuts, mörker - allt som till sist utlöste våldet, bränderna, kriminaliteten och som ännu river djupa sår i amerikanska städer. I sin bok "Att våga hoppas", nödvändig läsning för den som vill förstå Obama, har den nye presidenten ett helt kapitel som heter bara "Ras".

Just den alarmerande situationen för Chicagos fattiga drev Obama som ung jurist att vända ryggen till advokatjobb på fina gatan i New York och istället arbeta som programadministratör i slummen. Intrycken därifrån präglar honom. Han har känt utanförskapets villkor svida på sin egen hud.

Ollie Henson drömdenioåringens ultimata dröm att bli taxichaufför, en egen leksak fick honom att gå i spinn, jag minns hur han på besök hos mina tre barn törstade efter närhet, hur svindlande för honom att sova ensam i en säng. Nattandet tog aldrig slut - han ville kramas, kramas, "ten hugs, ten kisses and once again, oh, please mister…"

En färsk FN- rapport varnar USA för de växande välståndsklyftorna i storstäderna, för oroligheter, stigande dödlighet. Den nyliberala schablonen att välståndet sipprar ned stämmer helt enkelt inte, Obama påpekar iskallt hur den amerikanske arbetaren på 30 år inte fått en procent i reallöneförbättring, välståndet räddat genom dubbelarbete, kvinnorna som gått ut i arbetslivet och genom - lån. Den förväntade livslängden för afroamerikaner i USA är jämförbar med den i Kina och medan bara 15 procent av den vita befolkningen i New York tjänar under 15 000 dollar (120 000 kr) gäller 40 procent för färgade.

Det är därför jag denna dag plockat fram Ove Hallins svartvita bild om en "negerpojke" i slummens Washington. Den berättar ännu sin giltiga sanning. I själva verket är perspektivet svindlande och allt kan ännu hända eller som en svart huligan med stöldgods i famnen skrek till mig i ett brinnande Newark 1967:

"Jag har bara snott en bit av de vitas himmel. Har jag inte rätt till det?".

Vad hände, frågar ni, med Ollie. Jag vet inte riktigt. Min underbara hushållerska från Piteå gifte sig i USA, förbarmade sig över honom innan han sögs ned i knark och gäng. När hon dog i diabetes fanns ingen som orkade hålla kontakten, Ollie försvann, ett och annat samtal från ingenstans ibland. Det sägs han gifte sig, möjligen blev far kanske till en liten son som drömmer om en ny värld och som i detta nu lägger alla förhoppningar på en svart broders axlar i Vita huset.

En hel värld tränger sig fram med samma vilda förhoppningar. En bit av himlen behöver knyckas.