Där whiskyn smakar bäst

Isle of Arran Distillers är Skottlands nyaste whiskyproducent. Nyligen lanserades en tioårig maltwhisky som är jämngammal med hela företaget.

Gordon Mitchell är Malt master – det står så på en liten trekantig träskylt på hans skrivbord. Han tar i hand, pekar ut sin medarbetare som också heter Gordon, berättar att fler inte jobbar här och börjar visa runt bland rostfria kar, trätunnor och kopparpannor.

– Vi vill göra en ljus, lätt whisky, berättar Gordon. Inte rökig. Vi har ju ingen torv på Arran.

Vi stannar vid något som ser ut som ett antikvariskt akvarium, en liten mässingskista med glassidor, ett spirit safe. När man tittar in i den syns en termometer, en alkoholmätare samt den nya spriten som flödar förbi.

– Ta tag i den där spaken, säger Gordon till mig. Vrid den bortåt.

Jag tar tag i spaken, vrider och flyttar därmed flödet av sprit från en tratt till en annan.

– Nu gjorde du precis som drottningen! säger Gordon alldeles upplivad.

– Gjorde jag? Minsann ...

– Ja, hon var här för några år sedan och då lät jag henne vrida. Nu har ni gjort samma sak.

Inne på lagret pekar Gordon på tre tunnor med namn på: Hans Majestät Prins Harry, Hans Majestät Prins William samt Ewan McGregor, med tillägget Trainspotting för den som glömt vilken film denne skådis slog igenom i.

– Prins Harry och William skänker nog sina tunnor till välgörenhet. Fast jag tror att Ewan McGregor kommer att dricka upp sin själv. Från Tarbert söderut ner mot Campbeltown, på ön Kintyre, slingrar sig en ohyggligt vacker väg som inte blir sämre av att solnedgången stöper allt i så starka färger att vore det en fondtapet hade man sagt "äsch, sådär kan det inte se ut, det måste vara fixat i datorn": en brinnande orange sol svävar genom en babyblå himmel mot ett koboltblått hav. På land idisslar kolsvarta kor ett ruccolagrönt gräs runt en förfallen kyrkogård som säkert varit inspelningsplats för någon mysko, gotisk film.

En gång i tiden, när havet var den viktigaste transportvägen, låg Campbeltown helt rätt på rutten mellan Irland och Skottland. Perfekt var det även för dem som inte hade helt laglig last då poliser, tullare och kronofogdar från Glasgow sällan orkade förlägga sina inspektionsturer ända hit.

Detta var orsaken till att Campbeltown i slutet av 1800-talet hade 32 whiskydestillerier (i dag finns tre kvar). Drycken introducerades av irländare som under många år smugglade hit tunnorna. Ända tills invånarna i Campbeltown insåg att de skulle tjäna mer på att själva bränna sin whisky.

År 1828 inledde Springbank sin lagliga verksamhet – för liksom alla andra destillerier började man olagligt i något uthus. Vid en första anblick verkar ingenting ha förändrats sedan starten. Remmar driver kvarnen som mal kornen. Fiffiga snören, flöten och randiga träribbor används att mäta olika saker med. På svarta tavlor kritar man de mest besynnerliga måttenheter och på alla frågor jag ställer ges samma svar: "För så har vi alltid gjort."

Tre sorters whisky görs: en rökig Longrow, en halvrökig Springbank och en orökig Hazelburn. När vi får provsmaka får Håkan syn på en flaska 21-årig Springbank högst uppe på en hylla.

– Den togs fram till nyåret 2000, säger Kate Wright som visar oss runt. Den utsågs faktiskt till Millenniets whisky.

Efter en aning tvekan låter hon oss smaka. Whiskyn är oerhört god med en lång, fin eftersmak, vilket man väl å andra sidan bör förvänta sig av en flaska som kostar 16000 kronor. Vi enas om att Årtusendets whisky är mycket bättre än Veckans whisky vi smakade under pubens happy hour kvällen före. Skottlands nyaste destilleri Kilchoman, på ön Islay, är man just i färd med att fylla sin allra första tunna. Vi bjuds att smaka på den första råspriten. För en tränad näsa och gom kan detta nog säga en del om vad som komma ska. För mig smakar det mest som en rejäl snaps som skulle passa till matjesill.

– Jaha, säger jag när mina frynta anletsdrag återgått till normalt läge, då är det bara att vänta i tio år.

– Nej, nej, det ska räcka med fem år, säger Anthony Wills. Det är alltid en massa snack om tio år. Titta på Ardbeg, de har en utmärkt whisky som bara är sex år.

Anthony Wills är något så ovanligt som en engelsman som flyttat till Islay för att göra whisky på det viset som skottarna gjorde förr. Hans gårdsdestilleri producerar ett slags tillbaka till framtiden-whisky. Här görs allt, från odling av korn till – om fem år – buteljering av whiskyn.

Genom en bättre kontroll över den lilla produktionen och ett noggrannare val av tunnor, hoppas man att kunna skynda på alla delar i lagringsprocessen utan att kvaliteten för den skull ska bli lidande.

Resultatet ska, hoppas Anthony Wills, bli en whisky som är rökig på ett trevligt vis. Ganska långt från matjesillsnaps alltså.

En lång stund efter det att färjan lämnat Port Ellen känner jag doften av bränd torv. Ett stilla gryningsregn gör havet prickigt. Sorgsen väderlek över en vemodig ögrupp. Men jag gillar det. En stund på en klippa, vid detta hav, i detta regn och min själ hinner ifatt mig. (Vagabond/TT Spektra)

Johan Tell

a Whiskyresa till Skottland

n Resa dit:Ryanair flyger från Göteborg till Glasgow. Man kan också flyga från Sturup (Ryanair) eller Kastrup (Easyjet) via London vilket inte kostar många kronor extra.

n Resa runt:Med bil: En liten hyrbil kostar för fem dygn strax över 2000 kronor. Färjebolaget Caledonian MacBrayne har ett antal öluffarkort (Island Hopscotch) som ska bokas i förväg.

n Whiskyprovning:Roligast är det på Ken Storrie och Frank Murphy på puben Pot Still i Glasgow. Inte bara för att puben är genuint trevlig eller för att whiskylistan upptar mer än 500 sorter utan för att personalen bakom disken är entusiastiskt kunnig på ett smittande vis. Frank Murphy är, trots sin kilt och sin vurm för Celtic, befriande liberal vad gäller whiskypreferenser. Han tycker att japanerna gör utmärkt whisky, dricker själv helst Highland Park från Orkney och är inte så förtjust i rökiga Islaysorter. www.thepotstill.co.uk