Dalibor Doder - handbollens konstnär

Sätt en basker på huvudet på Dalibor Doder - och han ser ut att vara hämtad från en bakgata i Paris. En konstnär med buskiga ögonbryn och stylad skäggstump på hakan. Jovisst. Men Dalibor Doder är inte som andra konstnärer. När han skapar föredrar han att göra det med klister på fingertopparna och helst inför publik. I den avgörande SM-kvartsfinalen förvandlade Dalibor Doder kampsporten handboll till skön konst och när han signerade sitt mästerverk framåt kvällen lyste 24-27 i neonskrift i Österporthallen. Vilken tavla... ...det var att välja just Lugi. Nu tänker jag dock inte vika från uppfattningen att Lugi var det mest naturliga valet för IFK Ystad att göra, när kvartsfinalmotståndaren skulle utses. IFK tyckte sig ha bra koll på Lugi, hade inte förlorat på fyra matcher, och borde vinna åtminstone hemmamatcherna. IFK trodde på sin fina statistik och räknade med att de styrkeförhållanden som gällt mellan lagen under elitseriespelet även skulle gälla i slutspelet. Men bedrog sig grundligt. Att prestera som sämst när det gäller som mest, är definitivt ingen devis som kännetecknar idrottens vinnare men det kännetecknar IFK Ystad i årets SM-slutspel. Insatserna mot Lugi har tillhört säsongens bottennoteringar. Dan Beutler, som varit klar etta bland elitseriens målvakter, har i de två senaste matcherna uppträtt som en medelmåtta, varken mer eller mindre. Stian Tönnesen och Marcus Ahlm, som tidigare hittat varandra i mörker, hade behövt var sin walkie-talkie för att kommunicera ute på planen. Kaupo Palmar har tvingats dra ett osunt stort lass som skytt och bara haft sporadisk framgång när han avlossat sina kanoner, bevakad i minsta rörelse av kvicke Mommi Flemister. Samtidigt har inte någon i den trio som delat på den andra niometersplatsen - Tony Hedin/Linus Nilsson/Niklas Simonsson - haft förmåga att växa fram fram till någon killer. Samtidigt är jag full av beundran över Lugi, detta infernaliskt kämpande Lugi, som verkar befinna sig i ett slags transtillstånd. Lundalaget har haft den största viljan, de bästa spelarna och den ösigaste publiken. Avancemanget är välförtjänt. IFK Ystads insats i slutspelet är en flopp, värre än fjorårets. För ett år sedan fick man möta IFK Skövde och var klar favorit - men fick däng i två raka. Den här gången segrade man visserligen i en av matcherna mot Lugi, men besvikelsen är ändå större. Årets IFK-kollektiv har under säsongen framstått som betydligt mera färdigt än det som eliminerades av IFK Skövde, ja, laget har till och med ansetts vara det enda i Sverige som haft potential att utmana Redbergslid om SM-bucklan. Spelare som Dan Beutler och Stian Tönnesen har aldrig varit bättre och Marcus Ahlm har från och till hållit världsklass. Det fanns all anledning att tro på IFK Ystad den här gången. Men spelarna svek. Och tränaren Jan "Proppen" Karlsson hade inte förmågan att sprida någon riktig slutspelsjävlaranamma i sitt lag. Var fanns finessen? Var fanns förmågan att förändra en spelmodell man inte kom någonstans med? Naturligtvis måste Proppen ta en stor del av ansvaret. Ett gediget grundspel och ett helt batteri av pålitliga kombinationer är säkert tryggt att ha under den malande elitserien; i ett slutspel ser vägen till framgång annorlunda ut. Där är det ofta de individuella prestationerna som fäller utslag; scenen öppnar sig för artisterna. Såna som Dalibor Doder. I sina sämsta stunder är Dalibor Doder en spelare som sprider sina skott som Henrik Forsberg på skyttevallen. Men Doder är också en artist som kan kan skapa stor konst när inspirationen kopplas på. I går flög han över planen, trängde sig förbi muskelberg på linjen och kastade sig in i målgården utan att känna smärta, utan att känna trötthet. Sju mål gjorde Dalibor under bara den första halvleken och var den Lugispelare som mer än någon annan visade segervägen för gästerna. Efter matchen rusade någon segerberusad supporter ner på planen och svepte in den späde matchvinnaren i en Lugiflagga. Svettpärlorna blänkte i pannan på honom, ögonen glittrade. Dalibor gömde ansiktet i händerna och sa: "Fan! Va jävla gott!" Det är kanske inte precis så en fransk konstnär hade uttryckt sig sedan det sista penseldraget på tavelduken var draget och mästerverket signerat. Å andra sidan är det en bit mellan Österporthallen och bakgatorna i Paris och - om nu sanningen nu ska fram: Dalibor är en rätt usel konstnär och målar inte ens streckgubbar på fritiden. Han packar korv på pappans charkuteri. Så var det med det. Om 46 dagar börjar fotbolls-VM.