Bentolhoda Mirtahery: Släng okunnighetsslöjan!

Personen brukar av någon konstig anledning alltid höra liknande ute bland främmande folk. Vår huvudperson styr stegen in mot stadens stora köpcentrum. Det första personen behöver är gummisnoddar till håret. I affären möts hon av apatiska butiksbiträden som verkar behöva en kurs i vett, olikt de flesta andra hon stött på denna trevliga dag ignorerar de henne. Men det brukar tydligen hända alla. Till slut hittar vår huvudperson de hon söker och biträdena tar sig tid ifrån sin pratstund för att ta betalt av henne (det måste vara jobbigt). Tjejen i vår berättelse stiger in i en affär på köpcentrets andra våning, nynnande på "It must have been love". Butiksbiträdena i denna affär är lätt stressade, men hon märker ändå att en av dem sakta men säkert kommer emot henne, kanske är biträdet nyfiken på vad hon nynnar på. Biträdet börjar sysselsätta sig med några tröjor bredvid flickan, men konstigt nog håller biträdet ögonen på flickans händer och handväska. Halsdukarna i denna affär är inte flickans stil riktigt så hon går vidare till en annan affär. Här blir hon lätt överraskad när biträdet ler och säger med hög röst: "VILL DU HA HJÄLP?", flickan ler tillbaka och nekar till hjälpen med normal röst. Flickan har oftast undrat över varför okända personer tror att hon har dålig hörsel. Snart kommer hon att få reda på varför, men först hittar hon en härlig tröja som hon måste prova. Inne i provrummet tar hon av sig slöjan och då när hon ser sig själv i spegeln slår det henne; just det hon är ju muslim och bär slöja. Denna shoppingrunda har hänt mig otaliga gånger, men i olika skepnader. Är jag ensam tänker jag mer på det, är jag med mina svenska kompisar märker jag det inte lika tydligt, men det har hänt att de märker av det och då vet jag att jag inte inbillar mig. Och när jag går med min mamma då blir det panik i vissa affärer. Att jag kunde vara så naiv och tro att jag skulle ses som en människa först och främst, jag är ingen utomjording, jag har rätt till butiksbiträdenas tid, jag tänker inte sno någon för mig ovärdig fleecehalsduk och jag kan tala perfekt svenska och har faktiskt någorlunda bra hörsel. Och även om jag inte skulle kunna tala perfekt svenska så är det min mänskliga rättighet att bli behandlad på ett civiliserat vis med respekt, det måste väl alla förstå? Jag är inte konstig, och jag förstår inte varför folk tycker att de har en rättighet att utsätta mig för ogillande, varför jag måste försvara mina rättigheter? Jag vet att nästan allt jag gör kommer att bli granskat med andra ögon än om jag vore helsvensk, jag vet detta, därför har jag tyvärr vant mig. Men jag tycker faktiskt att min omgivning borde ha vant sig vid mig.   Hade vi levt i en tid utan informationsmedier, i en tid där folk inte fick någon utbildning då kanske dagens okunnighet hade varit accepterad. Men i dag då man kan få all sorts information genom olika medier, fortfarande har denna okunnighetsslöja framför ögonen som gör en rädd och trångsynt och allmänt löjlig, då är detta beteende oacceptabelt. Varför är människor så rädda för att öppna sig och lära sig om sin omgivning och få mer kunskap, varför har människor inte lärt sig att det inte hjälper att sluta sina sinnen?   En sak vet jag i alla fall, när jag blir stor då ska jag inte bli okunnig! Väl Mött/ Hoda